Att mörka utsatthet gör den inte ljusare
Polisen överväger att göra sin lista över utsatta områden hemliga. Detta efter att somliga kommunpolitiker menar att listan leder till oförtjänt dåliga rykten för områdena. Uppsalas kommunalråd Erik Pelling (S) och Linköpings kommunalråd Niklas Borg (M) är två lokalpolitiker som är kritiska till den. I en artikel i Dagens Nyheter säger såväl Pelling som Borg att de vill ha bort Gottsunda i Uppsala och Skäggetorp i Linköping från listan.
Listan, som sammanställs av Polisens nationella operativa avdelning (NOA) kan delas in i tre kategorier: Särskilt utsatta områden, utsatta områden och riskområden. Allt som allt innefattar dessa kategorier drygt trettio områden. Sjuhärad har två områden på listan, i kategorin “särskilt utsatta” – Norrby och Hässleholmen/Hulta i Borås.
Men nu höjs alltså vissa röster som menar att en offentlig lista är kontraproduktiv, och inte bidrar till att lösa de verkliga problemen som dessa områden brottas med. Diskussionen liknar den som uppstod för några år sedan efter att beteckningen “no go zoner” använts om denna typ av områden i en ledartext i Svenska Dagbladet. Istället för en konstruktiv diskussion skyms många av de sociala problemen av etikettdiskussionen och en listas offentliga vara eller icke vara.
Samtidigt är det fel att bara vifta bort diskussionen om NOA:s lista, eller säga att det inte gör någon skillnad vad dessa områden kallas. Det spelar roll. Frågan är snarare vilka effekterna blir, och det är här åsikterna går isär.
Medan Pelling i Uppsala är starkt kritisk till vad det inneburit för Gottsunda a, så menar Anna Tenje, moderat kommunalråd i Växjö, att det var en viktigt uppvaknande som fick såväl polisen som kommunen att agera mer kraftfullt.
Att detta är ett sätt för kommunpolitiker att slippa uppmärksamhet och granskning i ljuset av deras utsatta områden är nog en förenklad bild. Samtidigt hade det kunnat bli en olycklig följd i det fall att listan slutade offentliggöras.
En lokal verklighet och det rykte som omgärdar den kommer inte från en plats på en lista eller engelska etiketter som för tankarna till gangsterkontrollerade områden i nittiotalets brott härjade New York. Den kommer från de problem som finns där.
Sämre områden som präglas av brottslighet och social utsatthet är varken ett svenskt eller samtida fenomen. Det har funnits i alla tider. Och det finns också goda och mindre goda exempel på hur den hanterats. Mycket tyder exempelvis på att lokala insatser och nolltolerans-principen är effektiv för att stävja brottslighet.
Politiker i kommuner med utsatta områden, liksom regeringen, bör lyfta blicken från listan och blicka utåt för att hitta lösningar. Utsatta områden är ett politiskt problem – men för allt för många är utsattheten också en vardag.
