Anela Murguz: Är unga lata eller bara bättre på att säga nej?
Nyligen skrev ledarsidans krönikör Nadim Ghazale tankeväckande om att få personer söker sig till samhällsbärande yrken såsom polis, lärare eller inom vården. Till skillnad från tidigare generationer verkar inte dagens unga som äntrar arbetsmarknaden nöja sig med ”mervärdet som många av oss greppar fast vid för att orka jobba kvar”.
Sedan fortsätter han: ”Och vet ni vad, bra för dem! Betydligt fler borde veta sitt värde och fråga sig vad arbetsgivaren kan göra för dem lika mycket som vad de kan göra för arbetsgivaren.”
En som är av annan uppfattning är krögaren Johan Jureskog. Till Aftonbladet (28/5) säger han att ”de flesta ungdomar drömmer om annat än att slita”, och att arbetsmarknaden gått från att vara arbetsgivarens marknad till att bli arbetstagarens. Detta apropå den stora personalbrist inom restaurangbranschen där det i dagsläget finns omkring 6 000 lediga jobb utannonserade på Arbetsförmedlingen.
Det är alltså ett problem för Jureskog eftersom det gör att det är svårt att få tag på personal. Men uttalandet visar också hur i otakt med tiden han är. För vad finns det egentligen för värde i att slita ut sig? Och borde det vara ett mål i sig?
”Samhället behöver fler som går till jobbet varje dag. Men vi behöver inte fler utmattade och sjukskrivna.”Anela Murguz
Missförstå mig inte, att slita i bemärkelsen att jobba på är det inget fel på. Men att slita som i slita? Tack, men nej tack. Fråga bara undersköterskan som springer mellan alla turer, läraren som drunknar i all dokumentation eller polisen som inte räcker till, om det är värt det. Eller varför inte göra det enkelt för sig genom att vända sig till restaurangpersonalen som inte hinner ta ut sin rast?
Restaurangbranschen har knappast gjort sig känt för att ha en tillfredsställande arbetsmiljö. Det är inte ovanligt att anställda får hoppa mellan osäkra och tidsbegränsade anställningar, och att tempot emellanåt kan vara svårt att mäkta med. En person som vittnar om detta är den tidigare krögaren Anders Lundin som i en debattartikel i Göteborgs-Posten (3/6) skriver om den ansträngande arbetsmiljön i krogbranschen, och sätter den i kontrast med sin nuvarande tillvaro som kommunanställd där arbetsgivaren är mån om att de anställda varvar ned.
Även restaurangfacket tror att de dåliga villkoren och lönerna är en av anledningarna till att det är svårt att locka ny personal. Men Jureskog tycker tvärtom – det är de höga minimilönerna som är problemet.
Snart springer Borås studenter ut i vuxenlivet. En del har planerna för sig redo, andra inte. Alldeles oavsett är det en oviss framtid som väntar dem. Och nej, jag tänker inte primärt på den oroliga samhällsutvecklingen med stigande inflation bland annat. Utan att livet helt enkelt är sådant att det tar nya, oväntade riktningar vare sig man planerar för det eller inte.
Dagens unga behöver veta vilka jobb som skriker efter arbetskraft, och vilka yrkeskategorier som är mättade, för att därigenom kunna fatta kloka val. Men det innebär inte att de ska nöja sig med usla villkor och stress.
Samhället behöver fler som går till jobbet varje dag. Men vi behöver inte fler utmattade och sjukskrivna. De unga är inte gnälliga (eller jo, ibland kanske), bortskämda och lata. De vågar bara säga nej till att slita ut sig. Det borde vi andra bli bättre på att också göra.
