Anela Murguz: Är 4 schimpanser fler än 63 gängkriminella?

”Storheten på en nation och dess moral känns igen på hur man behandlar djur och natur i landet”, twittrade artisten Thomas Di Leva. ”Schimpanser ska inte hållas i Furuvik. Helt orimlig hantering av hela den här frågan”, tyckte den tidigare moderata riksdagsledamoten Sofia Arkelsten. I TV4 satt en tidigare djurskötare och grät över händelsen. Även programledarens ögon fylldes med tårar.

Empatin för schimpansernas öde är på ett plan förståelig. Hade det gått att undvika att skjuta ihjäl dem är parkens beslut graverande, och det tål att diskuteras huruvida det är försvarbart att hålla vilda djur fångna i djurparker. Ändå begriper jag mig inte på den kollektiva sorgen som Sverige skakades av för några veckor sedan.

I bästa fall är det en undanflykt från den verklighet som Sverige befinner sig i. I värsta fall är det ännu ett tecken på att vi inte har insett allvaret. Vi lämnar bakom oss ett år med rekordmånga dödsskjutningar. 63 personer dödades. Det är mer än en person per vecka.

Frågan är visserligen politiskt högprioriterad. Men den har blivit så klinisk. Kändissverige skakar inte på sina huvuden och programledare sitter inte med tårfyllda ögon i tv-studion. På den punkten är det läge med självkritik för oss som verkar i media. Det har till exempel gått att bekanta sig med den treåriga schimpansen Torsten som sköts ihjäl efter rymningen i Furuvik. Men vad vet vi om de 63 personer som sköts ihjäl under året? Eller de 45 personer som sköts ihjäl året innan?

Svaret är inte mycket alls. I de flesta fall förblir dödsoffren anonyma. Här ska sägas att det inte är säkert att alla de 63 personer som dödades förra året var gängkriminella, men att morden skedde i den miljön räcker gott och väl för att människor ska distansera sig och trösta sig med att det inte angår dem. De dödade blir siffror i statistiken som vi förvisso förfäras åt, men som vi aldrig riktigt tar in. Alltmedan det växer upp barn i områden där det är normalt att inte förvänta sig att leva längre än till sin 25-årsdag.

Men det grova våldet påverkar hela samhället. Allra värst är det för de föräldrar som inte har möjligheten att byta skola eller flytta från sitt bostadsområde som de kriminella nätverken har sitt grepp om. Samtidigt som Stockholm skakas av en sällan skådad våldsspiral kommer nya siffror som visar att uppemot 75-80 procent av de som frihetsberövats för skjutvapenvåld i huvudstaden är minderåriga. I ett inslag i SR:s Studio Ett (2/1) påpekar polismästaren i polisregion Stockholm, Max Åkervall, att man inom myndigheten har dålig koll på det nya inflödet av unga personer. Detta samtidigt som han inte kan garantera stockholmarnas säkerhet.

Det innebär att föräldrar i utanförskapsområden i regel har två farhågor i livet: Antingen riskerar barnet att bli en mördare eller att själv bli mördad. Jag kan inte föreställa mig vilket alternativ som är värre.

Jag har suttit i panelsamtal där politiker påtalat att risken för ”utomstående” att drabbas av våldet är minimal. En fras som har upprepats mer än en gång av polis, tidigare regeringar och andra aktörer. Och jag har läst i internetforum att ”självsaneringen” är nödvändig.

Jag får trösta mig med att de som uttrycker sig så inte vet någonting om döden. För sorgen är lika tung och isande för den mor vars son var kriminell som den vars son inte var det. Om vi inte kan ha den grundläggande förståelsen för de människor som påverkas mest av våldet – hur kan vi förvänta oss att människan ska behandla djur med större värdighet?