Äntligen på väg mot en ny familjepolitik

Men ändå finns det i själva ansatsen ett erkännande av föräldrar som socialdemokraterna inte varit så pigga på annars.

Visst poängteras vikten av professionell barnomsorg dygnet runt, kvalitetssäkrad förskoleverksamhet och så vidare. Där finns också de vanliga uppfostrande harangerna om att småbarnsföräldrarna måste tänka mer på jämställdhet och inte tro att de själva vet hur den bästa fördelningen av föräldradagar ser ut.

Men man fördömer inte på samma sätt den förälder som vill vara mer med sitt barn. Man är beredd att – låt vara under reglerade och kvoterade former – faktiskt stödja detta.

Det är trots allt värt en liten applåd, för alldeles enkelt tycks det inte ha varit för s att komma fram till det förslag som kallas vardag-med-barn-tid. Intressant är att det faktiskt är vårdnadsbidraget som banat väg för förändringen.

Veronica Palm, partiets talesperson i familjefrågor, är – som den vänsterskolade feminist hon är – noga med att framhålla hur illa hon tycker om vårdnadsbidraget som röstades igenom i riksdagen i går. Men hon erkänner trots allt att ”det appellerar ändå till en känsla hos föräldrar, att man vill ha mer vardagstid med barnen”.

Det är den känslan s varit tvunget att förhålla sig till, man inser helt enkelt att det finns ett nytt tryck i tidsfrågan. Och – när jag nu ändå är i färd med att rosa dem som annars får mest ris på den här sida sidan – det är den känslan som den rödgröna grannen miljöpartiet länge har förstått. Få har som de gröna lyckats formulera den frustration som många småbarnsföräldrar känner över att springa runt som jagade djur i ett ekorrhjul. När de andra partierna har talat om arbetslinjen som vore det den som skänker livet mening, har de gröna lovordat temposänkning, inte minst när barnen är små.

Denna syn har nyligen landat i ett mp-förslag som kallas barntid och innebär ekonomisk ersättning till deltidsarbetande småbarnsföräldrar.

Så plötsligt står partierna där på rad med paket av tid till småbarnsföräldrarna. En del inslagna i papper med mer förhållningsregler än andra om hur och när föräldrarna får använda tiden.

Välkomna till verkligheten, får man lust att säga. Ty där, bland snoriga barn och stressade föräldrar, är myten sedan länge avlivad, den myt som säger att drömmen för varje småbarnsförälder är ett heltidsjobb och dagisplats så tidigt som möjligt. Den som säger att jobblivet kan levas i samma tempo och omfattning som innan barnen kom.

Barn tar tid. Och det är utmärkt att den familjepolitiska debatten har tagit allt större hänsyn till det.

Dock finns det fortfarande en tidsaspekt som varken socialdemokraterna eller alliansen förmått att ta in i sin politik. Det talas mest om hur taket i föräldraförsäkringen ska höjas vilket gynnar högavlönade pappor men också mammor som väntar med barn tills lönen blivit tillräckligt hög. Och detta trots att det allt oftare, senast i Svenska Dagbladet i måndags, varnades för vad som händer när kvinnor (och män) väntar för länge innan de försöker bli föräldrar. Då blir det inte alltid barn och blir det ändå det är risken för komplikationer större, skrev Ulla Waldenström, barnmorska och professor i omvårdnad vid Karolinska institutet.

Vilket parti blir först med att på allvar plocka upp den biten när de visar sådant intresse för att lägga småbarnsföräldrarnas livspussel?