Anela Murguz: Äntligen en rikspolischef som står på brottsoffrens sida
I början av december tillträdde Petra Lundh, en meriterad och uppskattad åklagare, som ny rikspolischef. Förutom att en av landets största ödesfrågor – gängkriminaliteten – ligger på hennes bord ska hon även leda en myndighet som kritiserats kraftigt under året för interna arbetsmiljöproblem och toppstyrning.
Man ska därför vara försiktig med att lovorda nya myndighetschefer. Liknande positiva förväntningar fanns när Anders Thornberg blev ny rikspolischef 2018 efter Dan Eliasson. Men när resultaten mot gängkriminaliteten uteblev, och rikspolischefen ifrågasattes för hur han hanterat Mats Löfvings död, kom avgångskraven som ett brev på posten.
”Men bäst av allt är att vi numera har en rikspolischef som tydligt står på brottsoffrens sida.”
Det är naivt att tro att en ny rikspolischef kommer knäcka gängen. Men i en av Petra Lundhs första intervjuer (TT 27/12) finns det mycket som tyder på att hon har det ledarskap som krävs för posten. För det första hymlar hon inte om verkligheten när hon säger att en rättsstat ska kunna skydda alla medborgare, men att man i dagsläget inte kan göra det fullt ut. Alltså en myndighetschef som säger som det är, inte det allmänheten vill höra.
För det andra räds hon inte att uttala sig om större samhällstrender, som när hon till exempel beskriver de repressiva åtgärderna som lagts fram genom åren som ett nödvändigt ont för att komma åt gängkriminaliteten.
Men bäst av allt är att vi numera har en rikspolischef som tydligt står på brottsoffrens sida. Hon betonar att några av de repressiva förslag som presenterats också syftar till att skydda laglydiga medborgare. Vidare säger Lundh att vissa individer är ”så farliga att vi måste få bort dem från gatan. Så har man inte riktigt tänkt tidigare, men samhällsskydd och upprättelse för brottsoffer måste förstärkas.”
Jämför det med exempelvis tidigare dåvarande rikspolischef Dan Eliasson, som för ganska exakt åtta år sedan blev häftigt ifrågasatt för att han i en tv-soffa undrade vad en mördare i ett uppmärksammat mordfall ”... varit med om för någonting, vilka omständigheter har den killen växt upp under, vad är det för trauman han bär med sig?”
Med Eliassons sorti lämnade vi en kriminaldebatt som i alldeles för hög utsträckning tog hänsyn till förövares väl och ve. Brottsofferperspektivet hamnade i skymundan. Att brottsoffren nu får en betydligt mer framskjuten roll är precis det som behövs för att vända utvecklingen.
