Ann-Sofie Hermansson frias i hovrätten – kan vi sluta dra meningsmotståndare till domstol nu?
Ann-Sofie Hermansson kör sopbil på Hisingen i Göteborg när hon under torsdagen får veta att hon friats från ett uppmärksammat förtalsmål vid hovrätten. Hon har arbetat som sophämtare sedan hon avgick som ordförande för kommunstyrelsen i Göteborg (S) och det var i den senare rollen som Hermansson beskrev två debattörer med muslimsk bakgrund som ”extremister” på sin blogg.
Debattörerna polisanmälde Hermansson först, men förundersökningen lades ner. Därefter väcktes ett enskilt åtal som togs upp i tingsrätten och sedan i hovrätten, och i båda instanserna friades Hermansson med hänvisning till att ”extremist” är ett värdeord.
I den senaste domen från hovrätten har man på ett mycket snyggt sätt formulerat den gräns som bör gå mellan politisk debatt och förtal. Bland annat skriver man att nedsättande uppgifter i politiska sammanhang normalt sett inte betraktas som förtalsuppgifter, utan som straffria värdeomdömen. Något som rätten alltså menar att det bör finnas utrymme för i en demokrati. Vidare skriver hovrätten att Hermanssons inlägg ”måste bedömas i ljuset av att de gjordes i en pågående samhällsdebatt om samhällsfrågor av stort allmänt intresse”.
Det är en nödvändig gräns som behövs i en tid då det tycks vara lockande att dra meningsmotståndare inför domstol.
Förtalslagstiftningen fyller en viktig funktion och skyddar personer från att utsättas för andras missaktning. Men det faktum att den även gäller sanna uppgifter ger ibland märkliga konsekvenser. Till exempel har ett tiotal kvinnor fällts för förtal när de under metoo berättat om sina erfarenheter. Siffrorna är inte lika höga när det gäller de män som pekats ut, vilket delvis kan härledas till den låga uppklarningsstatistiken för sexualbrott generellt.
”Det är en nödvändig gräns som behövs i en tid då det tycks vara lockande att dra meningsmotståndare inför domstol.”Anela Murguz
Tidigare i veckan frågades Cissi Wallin ut i SVT:s 30 minuter. Wallin blev startskottet för den svenska metoo-rörelsen när hon hösten 2017 pekade ut en känd medieprofil för en våldtäkt, och hon har själv dömts för förtal. Visserligen schabblar hon bort sig när hon får frågan om inte hennes ståndpunkt kan drabba oskyldigt utpekade män. Men Wallin har en god poäng i att det är orimligt att kvinnor straffas för att de berättar vad de varit med om i egenskap av brottsoffer.
Sverige sticker dessutom ut, bland annat för att sanningshalten varit avgörande i flera internationella förtalsfall kopplade till metoo. Och så länge det ser ut så är det inte bara möjligt att gå till domstol så fort man känner sig orättvist behandlad i en debatt. Lagen kan också användas för att tysta brottsoffer.
