Andreas Johansson Heinö: Andreas Johansson Heinö: Det våras för Vänsterpartiet

Dels eftersom ett förändrat styrkeförhållande mellan partierna ytterligare komplicerar frågan om vilket regeringsunderlag Stefan Löfven ska försöka sälja in till väljarna. Medan regeringspartnern Miljöpartiet riskerar att få lämna riksdagen är nu Vänsterpartiet ungefär hälften så stort som Socialdemokraterna. På den gamla goda tiden var de inte sällan tio gånger så stora.

Det kommer spela stor roll inte bara för en eventuell rödgrön eller rödröd regeringsbildning 2022 utan också för en valrörelse där det ständigt kommer avkrävas besked från statsministerkandidaterna vilka eftergifter de är beredda att ge ytterkantspartierna.

Men nu räcker det ju inte med fler mandat, man ska ha förmågan att förvalta dem också. Vänsterpartiets historia är full av för dem själva förnedrande överkörningar. Därför var regeringskrisen i början av sommaren så viktig. Till sist kunde man visa att man faktiskt menade allvar med hoten. Regeringen avgick och Vänsterpartiet vann en konkret sakpolitisk seger i form av ett stoppat förslag om marknadshyror.

Det är högst sannolikt att partiets agerande haft en direkt effekt på det ökade väljarstödet under sommaren. Marknaden är trots allt större för partier som åstadkommer något och inte bara har åsikter.

Inte minst har Nooshi Dadgostar fått ett genombrott. Hon framstår som just den politikertyp som så många har saknat: även den som ogillar det hon säger hör någon vars åsikter tycks bottna i erfarenheter och värderingar.

För det är just åsikterna som är avgörande för Vänsterpartiets framgångsvåg. Fler än 13 procent av väljarna ogillar marknadshyror. Ännu fler ogillar att skattefinansierade välfärdsföretag kan ta ut vinster. Rekordfå väljare vill minska den offentliga sektorn.

Vänsterpartiet kan inte ta åt sig äran för denna vänstervåg. I valrörelsen 2014 satsade man alla kort på just vinster i välfärden. Det fungerade inte. Då var det få väljare som prioriterade frågan. Ännu färre övertygades av en argumentation som samtidigt var både alltför teknisk och alltför ideologiskt högtflygande.

Idag är läget annorlunda. Hela debatten om välfärdsföretagen har glidit vänsterut. Långt in i borgerligheten finns ett missnöje med hur inte minst skolan fungerar. Samtidigt har de borgerliga partierna varit anmärkningsvärt passiva.

Känns mönstret igen? Här finns uppenbara likheter med underskattningen av Sverigedemokraterna på 2010-talet. Precis som Sverigedemokraterna den gången lämnades ensamma med obekväma sanningar har Vänsterpartiet fått mycket gratis genom att de andra partierna förnekat och ignorerat reella problem.

Vi kan nog förvänta oss att många inom borgerligheten kommer försöka utnyttja Vänsterpartiets framgångar för att skrämmas med vad en ny vänsterregering innebär. Men glöm då inte bort att orsaken bland annat ligger i ett stort missnöje med borgerlig välfärdspolitik. Här behövs initiativ till vettiga reformer innan det är försent.