Kajsa Kettil: Än finns det hopp för Ukraina

Det är inte Du gamla du fria, utan Sjtje ne vmerla Ukrajina – Ännu lever Ukraina – och inte vårt gula kors mot blå bakgrund utan den tvådelade fana vi blivit bekanta med sedan krigsutbrottet den 24 februari.

Plötsligt är det inte spelade känslor på scenen längre, utan äkta inlevelse. För alla dansarna tillhör Kievbaletten och befinner sig därmed i exil undan kriget. Den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Kateryna Kukhar för handen till hjärtat och ser märkbart berörd ut.

Ännu lever Ukraina, ej dess ära fläckas.

Och för våra unga bröder frihets hopp ej gäckas.

Liksom dagg för solens strålar, fienderna smälta.

Vi på egen jord från skuldran träldomsoket välta.

Liv och själ vi för frihet vilja offra gärna

och som bröder, som kosacker dyra arvet värdna.

(Sjtje ne vmerla Ukraina, svensk översättning Alfred Jensen)

Så sjöng hon och hennes kollegor tidigare i veckan för publiken i kulturhuset Spira i Jönköping, ett av flera stopp under Kievbalettens pågående solidaritetsturné. Strax före har de framfört två timmar krävande dans i föreställningen Giselle, som är en berättelse om kärlek, svek och lojalitet. Det är vackert, om än mest elände, på scenen. Men, som Kateryna Kukhar som spelar Giselle säger i en intervju med TV4 samma dag (TV4 2/5), går solen upp i slutet av föreställningen: ”Konsten är vårt vapen. Vi dansar för livet, för hopp och för att det ska komma en morgondag för alla ukrainare. Vi dansar för freden och för att kriget ska ta slut.”

När kriget bröt ut befann sig Kyiv Grand Ballet på jobb i Paris. Kateryna Kukhar och hennes man tillika danskollegan Alexander Stoianov lyckades få ut sina barn ur landet, och har sedan dess inte kunnat återvända. Nu bidrar dansarna genom turnén där intäkterna går till krigets offer.

Men de gör något mer än att samla in pengar på kort sikt. De påminner oss om invasionens brutala följder på ett sätt som effektivt kompletterar traditionell nyhetsförmedling.

Jag upplevde Giselle tillsammans med familjens balettdansande elvaåring, och väntade mig kommentarer om pliéer, rond de jambes, chasséer och andra klassiska benrörelser. Men samtalet efteråt kom mycket att handla om Ukrainakriget, och om att många verkar tro att kriget är över, eller i alla fall inte lika farligt längre, eftersom det inte pratas särskilt mycket om det längre.

Det är nog inte bara barn som behöver påminnas om det. För även om det är naturligt att det mänskliga psyket vill vända sig bort från hemskheter, har ingen något att vinna på att vi blir avtrubbade inför Putinregimens grymheter. Massakern i Butja blev en ögonöppnare, men misären i det sönderbombade Mariupol har efter veckor och månader liksom svårare att tränga igenom.

Världsledare åker närmast i skytteltrafik till Kiev och mer utsatta städer. De lovar mer stöd och återvänder hem till tryggheten. De verkar alla mer eller mindre känslomässigt berörda. FN:s generalsekreterare António Guterres berättade att han tänkte på sina barnbarn under besöket, och en tagen Ursula von der Leyen, EU-kommissionens ordförande, lovade efter sitt besök i Butja att försöka snabba på Ukrainas inträde i unionen.

Exakt vilken betydelse de personliga mötena har är svårt att avgöra, men det är uppenbart att de spelar roll.

Därför bör vi fortsätta mötas. För tyvärr behövs fortfarande varje insats. I veckan lade EU-kommissionen fram ett förslag på ett sjätte sanktionspaket mot Ryssland. Det innehåller bland annat ett importstopp för rysk olja som efter en utfasning ska börja gälla om ett halvår samt att den ryska storbanken Sberbank kastas ut från betalningssystemet Swift.

Så länge den ryska regimen fortsätter kriga behövs både sanktioner och vapen.

Så länge den ukrainska baletten fortsätter dansa glömmer vi inte deras behov av vårt stöd.