Alternativ till arbetslinjen

Professor Eva Jeppsson Grassman visade nyligen att varannan pensionär arbetar ideellt. I åldersgruppen kvinnor 75 år eller äldre lägger tio procent ner 60 timmar per månad på arbete utanför hemmet. I allmänhet arbetas det inom pensionärsföreningar, idrottföreningar och svenska kyrkan. Ungefär fem procent hjälper dessutom en anhörig i hemmet. Andelen över 60 år som hjälper andra har ökat från 28 procent år 1992 till 50 procent 2005.

Det finns många orsaker bakom det tilltagande frivilligarbetet men utan tvivel utför seniorerna arbetsuppgifter som kommunen tidigare hade hand om. När välfärdsstaten inte längre klarar sina uppgifter tar helt enkelt det civila samhället över, om än inte alltid av tvång. Tråkigt nog gör inte regeringen speciellt mycket för att lyfta fram gemenskapen mellan stat och individ, det vill säga familjen och föreningslivet.

I jakten på att stärka arbetslinjen låter man i själva verket de ideella arbetarna sitta emellan. Vid årsskiftet höjdes den skattepliktiga delen av kostnadsersättning för frivilligarbete från 1.000 till 5.000 kronor per år. Detta gjordes enligt finansminister Anders Borg för att finansiera jobbskatteavdraget.

Konsekvensen blir att de ideella arbetarna tvingas skatta för hela det låga schablonbelopp som betalas ut från kommunerna. Således ställs arbetslinjen mot det frivilliga arbetet. Så skall det förstås inte vara.

Arbetslinjen borde kompletteras med en berättelse om vikten av det civila samhället. Staten varken kan eller bör ta hand om oss från vaggan till graven. Därför bör de privata initiativen inom exempelvis vård och omsorg lyftas fram och stödjas.

Utan frivilligarbetarna stannar faktiskt Sverige. Att välfärdskramare på vänsterkanten inte vill veta av frivilligsektorn är lätt att förstå. Men var är det som hindrar regeringen från att börja tala om behovet av den lilla gemenskapen?

Ledarredaktionen