Lars Stjernkvist: Absurt intresse för maktfrågor

Jag har skrivit det förut och gör det igen; i sak tycker jag att Ebba Busch och KD har ett par viktiga poänger. Utvecklingen inom sjukvården går snabbt, och därför krävs det stora investeringar för att hänga med, inte minst när det gäller den högspecialiserade vården. Det är ett starkt argument för ett ökat statligt engagemang. Ett annat är att Sverige är ett litet land och att det därför är tveksamt om det behövs tre parlamentariska nivåer.

Frågan är alltså inte ointressant, men är den verkligen tillräckligt intressant för att vara den stora frågan när ett parti samlar sitt högsta beslutande organ? Finns det inte viktigare frågor än vem som ska vara läkarnas och sjuksköterskornas arbetsgivare, staten eller regionerna?

Jo, frågorna är i högsta grad retoriska. Det blir absurt när politiskt organisatoriska frågor görs till huvudfrågor. Det måste rimligen vara betydligt viktigare hur mycket vården får kosta, hur många läkare och annan sjukvårdspersonal vi har råd med. Och det är rimligen viktigare efter vilka principer vården fördelas. Vad som beslutas är viktigare än vem som beslutar.

I ärlighetens namn ska sägas att i det här sammanhanget är Kristdemokraterna knappast unika. Under mina år som kommunpolitiker var jag med på åtskilliga Socialdemokratiska möten som ägnades åt just regionfrågan. Som bekant finns det många i Liberalerna som går i gång på ett förstatligande av skolan och jag känner många i flera partier som ser ökat kommunalt självbestämmande som den allt annat överordnade frågan.

Det finns säkert flera förklaringar till intresset för den här typen av maktfrågor. En är att politiker är som alla andra, och som bekant har många av oss en viss dragning till det som berör oss själva. En annan och allvarligare kan vara att det beror på dåligt självförtroende. Aktiva politikers självförtroende räcker inte för att de ska ge sig på de riktigt stora frågorna. Möjligen därför att många formades under en tid då ekonomiska problem satte snäva gränser för politikens möjligheter.

Vad jag begriper finns det inget som tyder på att unga människors intresse för samhällsfrågor avtar. Det är många som är intresserade och engagerar sig för en bättre miljö och en fredligare värld. Som vill förändra Borås och världen, på riktigt.

Uppenbarligen tar sig det här engagemanget ofta andra uttryck än partipolitiska. Partierna har rejäla bekymmer och det talas om partiernas kris. Det är i många kommuner svårt att hitta aktiva till olika uppdrag i styrelser och nämnder.

Det finns måhända trots allt förklaringar till problemen.