Ömsom vin, ömsom vatten

30.000 invånare. Namnet är indianskt. Betyder ”många vatten”. Eller en mer poetisk översättning: ”sättet på vilket ljuset träffar vattenytan”.

Ett statsfängelse, söta lökar och så vin. Massor av vin. Där har vi Walla Walla. Ja, och så Pinocchioskulpturen, förstås.

Det finns över 130 vinproducenter i den lilla staden.

Och näringen växer i takt med rankorna.

Sun Hill Winery tillhör de äldsta. Det startade 1988.

På gårdsplanen står en tjej vid en vinpress. Hon gäspar. Inne på kontoret sitter chefen. Han heter Casey McClellan.

Irish?

– Yes.

Fem minuter okej

Egentligen har han inte tid, han är mitt i skördetiden, men okej, han drar fram en stol.

– Five minutes, säger han. Vänligt men bestämt.

Det finns över 100 vinproducenter i Walla Walla. Hur överlever ni? Finns det en marknad för er alla?

– Yes. Det tycks finnas en oändlig marknad i USA för små, specialiserade producenter. Det mesta av vinet säljs inte just här, utan runt om i Amerika.

Vi i Sverige känner nog mest till vin från Kalifornien.

– Ja. Vi är en liten del. Walla Walla-vin är inte så känt än, men sakta men säkert förändras det. Vi exporterar en del till Asien, en del till England. Vi växer fortfarande

Om vi häller upp ett glas vin från Kalifornien, och ett av ditt vin från Walla Walla – hur känner jag skillnaden?

– Vårt har en mjukare struktur, är frodigare och mer fruktigt.

Ni har mest rött?

– 90 procent är rött.

Ni startade 1988 och tillhör de äldsta. Varför så sent?

– Hela staten Washingtons vinproduktion är ung, vi har inte samma långa historia som till exempel Kalifornien. Amerika är inget vindrickande land, som Frankrike. Vi har inte haft den traditionen. Vi började dricka vin rätt sent, men det har ändrats.

Five minutes har gått.

Vicky är gift med Casey. Hon har mer än fem minuter. Hon visar runt, berättar om processen.

Det är ungefär så här de ser ut, de över hundra vinerierna. Man och hustru. Sedan några säsongsanställda. Staden har till och med en vinutbildning på universitetsnivå.

Kan inte lämnas ensamma

Vicky berättar med stor entusiasm.

– Vinet ligger i tunnan i 20 månader, men inte i samma tunna. Vi har 20 olika typer. Vi har fransk ek, ungersk, amerikansk. Varje typ av tunna ger sin speciella smak till vinet.

Så om du gör en blindtest kan du säga om vinet vilat i en tunna av rysk ek eller en ungersk?

– Nja, inte jag, men min man kan.

Bland tunnorna är temperaturen konstant, liksom luftfuktigheten. 70 procent och 56 grader, Farenheit.

– När det är lågsäsong är det mycket lugnare här.

Går du och pratar med vinet, som man gör med blommor?

– Ja. Faktiskt. Tunnorna här får mycket uppmärksamhet. Man kan inte lämna dem ensamma.

Ute på gårdsplanen står Kristin Collins. Hon gäspar igen. Hon sköter vinpressen.

Collins. Irish?

– Yes. Irish and indian.

Flottan väntar

Hon är 21 år och har fem veckor kvar, sedan blir det flottan för hennes del.

– Jag ska vara placerad på ett fartyg, så förmodligen får jag åka till kriget i Irak. Många av mina vänner har varit där, jag har sett bilder och hört deras berättelser. Det är fruktansvärt.

Så skrattar hon plötsligt.

– Och nu ska jag också åka dit.

Är du inte rädd?

– Nej. Någon måste göra det. Och jag gör det för mitt land, jag har en lillebror och en lillasyster. Jag gör det för att de ska ha det bra också i fortsättningen. Jag hoppas att jag kommer tillbaka hel, med alla tår och fingrar.

Hon håller fram sina händer. De har en blålila ton av alla vindruvsskal.

I Walla Walla finns det gott om Tasting rooms. Man går helt enkelt in, ställer sig vid disken och så smakar man på vinet.

Gerri Coleman och Mel Clancy står och gör cirkelrörelser med glasen, smuttar och smakar. Det röda vinet far runt på botten av glaset.

Vilka kommer in och smakar, är de bybor eller turister?

– Det frågar jag mig också, säger Mel. Men hit kommer de och de gör av med pengar. Men jag fattar inte hur de kommer hit. Det är en lång väg.

Ändlösa vägar

Så sant. Walla Walla ligger ute i intet. Uppifrån flygplanet ser man cirkelrunda fält, en svart väg skär igenom det brungula landskapet. Vi har sett det i amerikanska roadmovies. Vägar som tycks vara ändlösa. De bara fortsätter. Även sedan Thelma och Louise kört över branten.

Där ute ligger Walla Walla, i intet. Där står de båda och bestämmer sig för en flaska rött.

Kostar det något att prova vin?

Tjejen bakom disken skakar på huvudet.

– Nej, det är gratis.

Så med andra ord kan jag ta hit kompisarna och fira min födelsedag här?

Hon skrattar.

– Ja, men de flesta som kommer hit köper också.

Prisnivå: 28 till 50 dollar. (En dollar är cirka 6:50 kronor).

Flygplatsen i Walla Walla är liten. Propellerplan med plats för 25 personer. Och personalen som står vid incheckningen tar sedan på sig en väst och går ut på landningsbanan och dirigerar planet. Som ett familjeföretag. Alla gör allt.

I det lilla souvenirshopen sitter en tjej och halvsover. Där kan man köpa T-tröjor och kepsar. Och förkläden med texten: Walla What?

Men det finns ingen T-tröja med stadens store hövding på, med texten: Peo-peo-mox-mox.

Synd.

Det hade varit fräckt.