Reeds och Bowies Berlin

Lou Reed hade inte ens varit där då plattan gjordes i London och slutredigerades i New York, Klangbilden var mera filmmusikartad än rock. Kritikerna hånlog inför historien om knarkarparet Jim och Caroline och deras tvångsomhändertagna barn i Berlins domedagsstämning.

Rolling Stone, tidskriften, talade om en katastrof i en halvvärld av paranoia, schizofreni, förfall, pilleralstrat våld och självmord, mera som recitation och skrik än sjungen. ”Ett tragiskt slut på en lovande karriär. Goodbye Lou”.

Berlin var Reeds tredje soloalbum, men även Rolling Stones fick ändra sig och röstade trettio år senare in albumet bland alla tiders största, låt vara på 344:e plats.

Lou Reed var själv tveksam, ända till den stora turnén 2007 med 30-mannaband och tolv sångare i ursprungsmaterialet (2008 också på CD och i Julian Schnabels filmversion). Då kom desto mera lysande recensioner.

Tidigast förstod David Bowie och Iggy Pop att stämningarna skulle sökas där de hörde hemma, i Berlin. I arton månader 1976–8 hyrde Bowie in sig i en lägenhet i Schöneberg, och i Berlin tillkom Berlin-trilogin (Low, 1977, Heroes, 1978, och Lodger, 1979, plus Iggy Pops The Idiot, 1976, och Lust for Life, 1977, med Bowie som producent, alla milstolpar i rocken). Dit tog Bowie också sin skyddsling Lou Reed och lät honom möta det Berlin han så genialt antytt.

Det var i själva verket under denna tid Bowie kunde ta sig ur sitt drogmissbruk, dock inte supandet. Så sent som i våras gästspelade Bowie för övrigt på nytt i Berlin, nu som konstnär på galleriet Egbert Baqué Contemporary Art, även kallat F'37 efter adressen på Fasanenstraße.

Trots alla gaydiskotek och transvestitshower kom det delade Berlin att för Bowie betyda en frigörelse från det, som han ansåg, dekadenta USA (som gjort honom till knarkare; han praktiskt taget levde på kokain, cigaretter, mjölk och peperoni, en anorektiker på 40 kilo). Här var han anonym, hyrde cykel och lärde känna varje hörn av stan, åt billig grekisk och turkisk mat överallt och mötte en unik kultur.

Till skillnad från Isherwoods ”jag är en kamera” kom Bowie att uppfatta sig som ”fotostatkopia”, kallad Thin White Duke.

Under kringcyklandet i Berlin upptäckte Bowie sin idealiska skivstudio, nu världsberömd som Hansa by the Wall.

Av en slump kan jag ge en glimt av den värld Bowie mötte på Hansa-studion,vägg i vägg med Berlin-muren.

Jag hade kommit till den blivande Hansa-studion en januaridag 1972 för att vara med när pianisten Janos Solyom spelade in sin Rachmaninov-skiva (Caprice RIKS LP 23). Studion drevs då av skivbolaget Ariola och hyrdes ut under namnet Sonopress Tonstudio.

Studions ledare Günter Topel hämtade upp oss i den pinande blåsten med sin skruttiga bil. När vi kom fram till studion på Köthener Straße i Kreuzberg var vi mitt i ett ruinlandskap. Den krigsskadade Topel, stelopererad i nacken, vände på hela kroppen, slog ut med handen mot en öde grusplätt:

– Där låg Filharmonin, sa han. Och här nöjespalatset Haus Vaterland, ni vet sex orkestrar och 200 flickor.

Han pekade på en enorm fyra-fem våningars ruin tvärs över gatan.

– Och här är studion... här var biograf tidigare, innan muren byggdes. Mest östpublik.

Vi steg in i en kal och kall entré till huset som tydligen också haft fyra-fem våningar. Nu var de övre utbombade och fönstergluggarna igenmurade. Revbenen av brandsvärtade balkar stack ut ur taket. Hundra meter längre bort spärrades gatan av muren. I vaktkuren ovanpå en kasernliknande byggnad bakom muren, mitt emot studion, stod en vaktpost med k-pist.

Men studion var gammaldags trivsam, en enorm sal med boaseringar och mycket knarr. Hemska timmar följde. När Janos koncentrerat sig och skulle börja spela avbröt Topel från kontrollrummet 30 meter bort, med bara mikrofonkontakt:

– Stopp, ett flygplan, vi måste vänta.

Var femte minut passerade passagerarplan, senare mot kvällen ännu tätare. En knattrande moped provkördes för full gas på en gård, skällande hundar, ständiga avbrott. När jag gick ut för att köpa mat åt mig, Solyom och producenten Håkan Elmqvist fann jag en träningsgård för enorma hadeshundar på en avröjd tomt intill muren.

Medan Topel blev mer och mer imponerad av Janos spel ... ”storslaget, han spelar med hjärtat”... blev vi svenskar allt dystrare. Tuggande på druvsockertabletter hörde Solyom sig för om reservtid. Håkan avbeställde returbiljetten på flyget. Flygplanen. Hundarna. Mopedsmattret. Spellistan fylldes med trettiotals omtagningar av var Etude Tableux medan Janos till sist satt genomsvett i bara undertröjan och slet timme på timme. Rachmaninovs musik blev alltmer paradoxal i sin melankoli och skönhet. De följande inspelningsdagarna blev bara ännu värre.

Först senare fann jag vilken märklig, anrik miljö vi hux flux hamnat i. Samma upptäckt gjorde förstås Bowie och alla de andra rockgrupper som skulle föra ut Hansastudions rykte över världen. Där öppnades alla de falluckor och blindgångar, utan vilka rocken aldrig skulle vara rock. Efter Bowie och Iggy Pop följde tyska gruppen Tangerine Dreams med Force Majeure 1979, Depeche Mode med sin tredje LP 1983, Killing Joke, och Nick Cave 1984, Marillion 1985, Siouxsie and the Banshees 1986, återigen Killing Joke och Nick Cave och på senhösten 1990 U2 med Achtung Baby.

Härifrån gick spåret till geniala katastrofer som Bowies Low, Stooges Funhouse, Neil Youngs Tonight's the night, Lennons Plastic Ono Band-experiment och Nirvanas In utero.

Här var historisk mark. Här fann målaren Kirchner sina expressionistiska interiörer. I Haus Vaterland låg världens största kafé, Piccadilly, med 2500 platser, där drev judiska krögarfamiljen Kempinsky tretton temarestauranger, från vinstuga à la Grinzing till wild-west-bar, ända tills Kempinsky måste fly, företaget ariserades och många i familjen mördades.

Studiohuset byggdes 1912 av Berlins byggmästarskrå. Den enorma sal på 266 kvadratmeter där Solyom och sen Bowie spelades in var den Meistersaal där gesäller utnämnts till mästare. Huset bombades den 22 november 1943. På 20-talet var den uthyrd till dadaisterna. Här höll Kurt Tucholsky uppläsningar. I botten fanns Wieland Herzfeldes förlag Malik. Hans bror John blev under namnet Heartfield nazismens elakaste fiende med sina fotocollage. Här hade George Grosz ett konstgalleri.

Den tiden tog slut 1933 när nazisterna tog makten. Meistersaal blev en konsertsal där Claudio Arrau 1936 spelade Bachs alla pianoverk. Berlinfilharmonin använde den ända till bombattacken den där novembernatten 1943. Som genom ett under klarade sig mästarsalen. Efter kriget kom huset under allierad tvångsförvaltning, användes för trollerishower, men låg nu för långt från centrum. 1948 blev det danssalong, Ballhaus City. 1961 togs huset över av skivbolaget Ariola som här spelade in allt från tysk krautpop till Zarah Leander.

1972 såldes studion till bröderna Thomas och Peter Meisel, den senare stormrik på Elvis Presleys låtar. 1976 köpte de hela huset och inrättade fem olika Hansa-studior. Alla bombskadade delar sanerades. I bottenvåningen öppnades en restaurang, via Depeche Mode berömd för sina Toast Hawaii.

Men David Bowie gav det stora genombrottet. När han och Iggy Pop kom ut i Thomas Meisels kontrollrum sägs de ha kastat sig under mixerbordet i skräck för de k-pistsalvor de väntade sen Meisel riktat sin starka skrivbordslampa rakt mot vaktposten på taket mitt emot.

På 90-talet övertog svenske Roxette-producenten Michael Ilbert det forna mixrummet och har där spelat in bland andra Mando Diao. Hansastudions till stor del okända historia är en nyckel till hela 1900-talets konst och musik.

Rolf Haglund