Recension: Ständig gåshud del Rey

Frågan om hon är ”äkta”, provocerande uttalanden och det tydliga skapandet av en roll. En image. Hon rör upp känslor hos trendiga hipsters som längtar efter något som är ”på riktigt” ? men allt jag vill ha är en bra berättelse. Något som darrar och berör. Och det behöver inte nödvändigtvis innebära total sanning. Det viktiga är hur det berättas, om jag känner nerven och känslan bakom ord och melodier. Det som är artisten Lana Del Rey, image eller inte.

Och Lana Del Rey berättar med sensuellt släpande röst och Nina Persson-liknande texter. Hennes nya album Ultraviolence är det mest spännande, moderna albumsläppet hittills i år, i min ödmjuka mening, samtidigt som det andas nostalgiskt 60-tal och Brigitte Bardot-plutande läppar. Passar det på en festival idag? Håller rösten, den som bär fram berättelsen från scenen till publiken?

Jag tycker det. Om du ser bortanför det nonchalanta spelet, det svala tuggummituggandet och den avlägsna blicken, märker du snart att hon skiner när fansen skriker att de älskar henne och att ingen utan total närvaro kan få dina nackhår att resa sig med en enda ton. Lana Del Rey går till och med ut i publiken för att ta emot brev och blomkransar – och dela ut kyssar och posera för selfies.

Låtarna Blue Jeans och Born to die lyfter konserten hela vägen till försommarhimlen, med hjälp av tunga ljudmattor, ekande trummor och den där magiska, svävande sången.

Jag slutar räkna hur många gånger under konserten som jag får gåshud.

– Lisa Jagemark