Olsson: Han var lätt att tycka om

Men också en nyanserad skådespelare vars gärning kröntes av en Oscar för Bästa biroll i Good Will Hunting (1997).

I måndags hittades Robin Williams död i hemmet. Enligt poliskällor hade han tagit sitt eget liv. Och ännu en stor filmpersonlighet har ryckts ifrån oss alldeles för tidigt.

Under sin imponerande karriär medverkade Williams i runt 100 filmer. Han arbetade in i det sista med flera nya titlar på väg, bland annat den tredje delen av de framgångsrika familjeäventyren Natt på museet.

Efter att ha börjat som bejublad ståuppkomiker tillskrivs hans genombrott ofta tv-serien Mork och Mindy (1978-1982). På vita duken gjorde han sina första större avtryck med Garp och hans värld (1982) och, framför allt, Good morning, Vietnam (1987).

Som snabbkäftad radiopratare i Barry Levinsons krigsdramakomedi fick han en skräddarsydd roll som tog tillvara på hela hans register, vilket förärade honom hans första Oscarnominering.

Därefter följde, bland annat, huvudrollen i Steven Spielbergs storfilmatisering av Peter Pan med Hook (1991) och den oförglömliga rösten som Aladdin i Disneys tecknade film från 1992.

Här tilläts han gå ’all in’ med sina talanger. En improvisationsmästare som på ett intensivt, nästan maniskt manér spottade ur sig vitsar och imitationer i rasande tempo.

Man får inte heller glömma hans tragikomiska porträtt av en hemlös i Terry Gilliams Fisher king (1991), för vilket han också fick en Oscarnominering.

Själv minns jag honom först från Döda poeters sällskap (1989) där han spelade en okonventionell engelsklärare som lärde sina elever att uppskatta poesi och fånga dagen (och även här blev Oscarnominerad).

Jag minns att jag då, 14 år gammal, tyckte väldigt mycket om filmen och hans rollfigur. Min bild av Williams är också att han var väldigt lätt att tycka om i de flesta roller.

Ofta tillförde han en mjukhet och värme, eller ivrig barnslighet, som var svår att värja sig emot.

Men antagligen är det som spelevink många kommer minnas honom.

Inte minst i intervjusammanhang, eller som gäst i olika talk shows, där han spelade pajas på ett sätt som ofta var underhållande, ibland påfrestande.

Kanske kunde man här ana en oroväckande desperation att alltid få människor runt sig att skratta.

Ibland lät han också mörkret få utrymme, särskilt under senare delen av sin karriär, som i till exempel Christopher Nolans Insomnia (2002) eller Mark Romaneks One hour photo (2002).

Privat hade ju Williams uppenbarligen flera mörka sidor. Han har berättat om alkohol- och drogmissbruk.

Så sent som i somras lade han in sig själv på behandlingshem. Han har kämpat mot depression.

Och till sist gick hans inre demoner alltså segrande ur kampen. Robin Williams blev 63 år. Han lämnar efter sig sin hustru, sina tre barn – och en underhållningsbransch som förlorat en av sina stora glädjekällor.