Klonerna ger gamla hitlåtar nytt liv

En veteran på området är Staffan Öfwerman, som turnerade med Roxette under bandets storhetstid med körsång, keyboard och slagverk. Sedan 15 år reser han Sverige runt som Magnus Uggla i tributebandet Nattugglorna.

– Fenomenet med tributeband är väldigt stort utomlands. Jag åker själv på en del festivaler i England och ser en hel del sånt, säger han.

Att det är en växande företeelse i Sverige just nu är bara naturligt, enligt Staffan Öfwerman. Han skiljer dock mellan coverband och tributeband/hyllningsband.

– Den som hyr in ett coverband kan få lite vad som helst. Men med tributes eller lookalikes vet du precis vad du får.

Hans eget turnerande med Nattugglorna började med en coverspelning av mer ordinärt slag.

– Vi körde två Uggla-låtar och efteråt var det någon som sa ”ta på dig en peruk, du låter ju redan precis som Uggla”. Det funkade bra länge och vi fick mycket folk på spelningarna. Ibland har publiken till och med trott att de sett Uggla på riktigt.

En egenhet med just Uggla-turnerandet är att ingen känner igen kvällens huvudperson med peruken borta.

– Då kan jag stå i baren och höra sanningen om vad folk tyckte?

Nu siktar Staffan Öfwerman internationellt med en Peter Gabriel-turné nästa år.

– Vi har hållit på under ett år med förberedelser av showen, dekor och grejer. Jag tycker det är roligt att göra en show som är så lik som möjligt.

Framtiden ligger snarare i hyllningsband än coverband.

– Genom att nischa sig är det större chans att få bokningar. Som vanligt coverband har du inte så många jobb. Det är billigare att ta in en ensam trubadur med backtracks – då får du en person som låter som ett helt band.

Staffan Öfwerman har också ett tips till alla musiker som vill få fart på hela stället:

– Spela covers för tjejerna, för då kommer de fram och därmed också killarna.

Ett av Sveriges allra mest framgångsrika coverband kommer från Borås. Rydell & Quick har visserligen aldrig bara inriktat sig på någon enskild artist och har dessutom ambitioner med egenproducerad musik. Inte desto mindre har boråsarna gjort sig ett namn som skickliga tolkare av diverse hårdrocksklassiker och gjort tusentals spelningar sedan starten på 90-talet.

– Trender kommer och går inom allt. Tributeband har alltid funnits men för 20 år sedan var det nog vanligare utomlands än i Sverige, säger Malin Quick.

Hon konstaterar att det går trender i allt, även om hennes eget bandprojekt ogärna vill kännas vid att de påverkas av det.

– Vi har aldrig följt några trender. Aftonbladet skrev nyligen att ”rocken är död”, men det tror jag absolut inte.

Rydell & Quick är åtminstone levande i allra högsta grad men ett snart färdiggjort album – med egen musik – på gång.

– När vi började spela ihop så spelade vi andras låtar och det rullade på, arrangörerna bokade oss. Därför har vi tyvärr inte haft så mycket utrymme för den egna musiken. Samtidigt är vi otroligt tacksamma över att kunna leva på detta utan att vara med på hitlistor och i Idol eller dylikt.

Inget är viktigare än att få komma ut.

– Vårt levebröd har ju varit och är fortfarande turnerandet. Att vara ute, lira musik och möta publik är grejen för oss oavsett vad man spelar, säger Malin Quick.

Ett av de nyare tillskotten på den svenska tribute/hyllningsscenen är Dire Straits hyllningsband – en sextett från Skaraborg som kommer till Folkan i Borås i morgon.

– Vi var tre grabbar som började prata om detta för ett och ett halvt år sedan. När vi spelade i andra sammanhang var det Dire Straits-låtarna som fick bäst respons, berättar gitarristen Stefan Jonsson.

Från en första tanke till handling var vägen snabb. Nu är det ute på turné på diverse svenska konserthus och sålde bland annat 670 biljetter till en spelning i Västerås nyligen.

Stefan Jonsson är även med i ett Queen-projekt vid sidan av sitt heltidsjobb som musiklärare i Skara och för honom är det ingen tillfällighet.

– Det är helt klart en trend. Det är ju slagsmål om publiken bland alla musiker och det är förstås lättare att få publik om man spelar på ett namn.

Görs det inte tillräckligt bra modern musik längre?

– Jo, det gör det säkert, men det görs inte samma typ av musik. Det är en annan typ av komponerande som blir stort i dag.

Banden som fått hyllningsband turnerar ju inte längre själva.

Vid tolv års ålder, 1979, fastnade Stefan Jonsson för Dire Straits, även om han hade många andra husgudar parallellt.

– Dire Straits är större än vad man kan tro. Bandet har inte turnerat sedan 1992 och vi möter många Dire Straits-fans som är jätteglada för att de kan höra musiken på sin lokala ort. Vi försöker också verkligen att få det att låta så likt som möjligt.

Stefan Jonsson har inget emot att hans band kallas för coverband.

– Nej, vi spelar ju covers. Men det är ju inte som att spela Björn Skifs-covers på krogen. Vi säljer ju dyra biljetter till sittande publik på konserthus och har förväntningar på oss därefter. Det ska vara en hyllning till deras musik.

Stefan Jonsson ser inget slut på den rådande cover-trenden så länge det kommer fram bra band kapabla till att tolka musiken de ger sig i kast med.

– Vi själva har heller inga planer på att sluta. Vår publik är generellt mellan 40 och 60 – de hänger säkert med i 20 år till.