Fredagens topp stavas Timbuktu

Timbuktu feat. Damn! har precis kört igång introt till Alla Vill Till Himmelen Men Ingen Vill Dö. Publikhavet börjar gunga, många skriker rakt ut och alla som kan sjunger snart med i refrängen så det skallrar ända bort i Brunnsnäs rutor.

Någonstans här visar Timbuktu två saker. Dels sin storhet som låtskrivare och musiker, dels sin förmåga att komma sin publik nära. I mina ögon, och då har jag sett det mesta på U-port denna fredag, är detta festivalens höjdpunkt.

Hittills.

Personligen gillar jag när Timbuktu bejakar den Hiphopkultur som är den bas hela hans musikaliska karriär bygger på. Jag gillar också när han låter de latino- och karibiska rytmer, som är hans egentliga signum, ta överhanden.

Däremot är jag, och har alltid varit, mer tveksam till soulinslagen. Med Damn! vid sin sida blir det dock som jag, och om man gör en rimlig tolkning av publikens respons, vill. Det svänger som satan till och från. Att Timbuktu förklarar sin stolthet över att få spela i Ulricehamn gång på gång, knyter förmodligen bandet till publiken ännu tightare. De vill aldrig att konserten tar slut och i slutet känns det verkligen som om den inte skulle göra det.

Timbuktu drar över rejält.

Men innan dess hinner han leverera, inte bara några tunga hiphoprökare, utan såväl äldre hits som låtar från den senaste plattan. Värda att lyfta i den förstnämnda kategorin är Resten av ditt liv och i den senare Rum 323.

Efter drygt halva konserten kommer på mig själv att avundas publiken som slipper jobba. Den här konserten hade varit skön att bara köra på känsla. Lyllosar.

Mikael R Karlsson