Det mesta stämde för Adams-Ray

Men, med två soloalbum i bagaget har han åtminstone kommit flera steg framåt i karriären.

Allt via sin soul- beat- och popdoftande ingång till den svenska hip hop-scenen. Den senaste skivan Innan vi suddas ut bygger också på flera politiska och samtidsskildrande texter som bidragit till ett nytt aktualitetsvärde.

Fast, under fredagens framträdande på U-port Musikweekend undrar jag till en början hur mycket av allt detta som faktiskt kommer att märkas och nå fram. Starten är på flera sätt trevande med obalanserat ljud och sång som inte håller. Om det beror på tekniska problem eller struliga stämband är svårt att avgöra, men av Daniel Adams-Rays omtalade röstresurser är det hursomhelst inte mycket som hörs.

Men så, tre låtar in i setlisten landar konserten äntligen på en ny nivå. Allting lyfter.

Det har med den ambitiösa och genomtänkta sceninteriören att göra. Det har med alla strålkastare och rökmaskiner, i kombination med det stämningsfulla ljusrosa skymningsljuset, att göra. Och, det har naturligtvis med Adams-Ray egen energinivå, låtvalen samt publikens glada respons att göra.

Daniel Adams-Ray med band har inte längre bara snappat åt sig den allra bästa luckan i spelschemat, utan ser nu dessutom till att förvalta den ordentligt.

Det blir plötsligt tydligt hur många starka spår han faktiskt sitter på. Dum av dig, Lilla lady, Babbelover, Där regnbågen tar slut, Gubben i lådan, Precis som jag. Bland andra. Och så var det då den där kopplingen till Snook. Adams-Ray själv verkar åtminstone inte tyngas nämnvärt av den utan bjuder generöst på stiligt omarbetade versioner av Mister Cool och Längst fram i taxin.

I den sistnämnda passar dessutom Timbuktu att göra ett bejublat gästspel och de där tidiga ljudtrösklarna är för länge sedan övervunna.

Karin Grönroos