Vinglaset som lösning

Många är de, främst manliga författare, som låtit en lätt förklädd huvudperson i sus och dus dricka sig till beroende. Men där en Ulf Lundell eller Charles Bukowski lät sin ”Jack” eller ”Henry Chinaski” ha en hel del roligt på vägen, lindade in honom i romantik, har tongångarna med tiden blivit betydligt mer vardagsfrostiga. Moa Herngrens Jag ska bara fixa en grej i köket är en naken studie i missbrukets mekanismer. Samtidigt stannar den inte vid individansvar utan avtecknar sig mot en fond av samhällsskritik, den har också en kvinnlig huvudperson.

På ytan är Ingrid en vanlig socialt fungerande person. Hon är ambitiös och har befordrats till chef på förskolan Stora Grävlingen. Hon är ensamstående förälder till sjuåriga dottern Juni och de bor tillsammans i en lägenhet på fina Gärdet i Stockholm. Men skrapar man med tumnageln mot den renskrubbade fasaden, upptäcks snart att den sitter löst och lätt flagnar.

Ingrid har problem med att sätta gränser, arbetskamraterna trakasserar och ifrågasätter henne trots att hon jobbar för två och gör allt för att vara en demokratisk chef.

Hon vågar inte säga ifrån till sin mamma som också hon dricker, en livskedja Ingrid inte för allt i världen vill ska fånga in även dottern Juni. Ingrids behov av att vara omtyckt, och att ha kontroll, gör att hon isolerar Juni från den bohemiske pappan som bor på en husbåt.

Hon är hårt trängd av krav från yrkesliv och föräldraskap. Att hålla uppe skenet av ”den duktiga mamman” och den ”självsäkra chefen” upplever hon som ett absolut måste. ”Lösningen” blir ett vinglas, ett till och ytterligare ett. Den vita katten ”Gato Blanco” spinner förföriskt i soffan och hon väljer allt oftare dess sällskap.

Herngren har uppenbarligen koll på missbrukets drivkrafter. Här finns flykten, förnekandet, oförmågan att tänka långsiktigt, de diffusa gränserna. Allt det som för missbrukaren och de som lever i närheten av honom – förlåt henne – brukar leda till en salig röra av lögner och svek. Men författaren har ibland lite för bråttom att få fram vad hon menar. Jag studsar på överflödiga formuleringar som ”hon ska vara den glada och pigga mamma som hon lovat, som hon bestämt”.

Betydligt intressantare är det som inte utsägs, berättelsen som finns under den om missbrukaren. För bakom Ingrid, som tar sig ytterligare ett glas och fortsätter ut på linan som svajar allt vådligare, finns en större frågeställning, ett vidare sammanhang. Ju längre jag läser i den här romanen, som trots sitt tunga ämne lyckas med konststycket att vara underhållande, desto mer frågar jag mig varför det blivit så viktigt att vara perfekt idag. Vad får oss att tro att det är en katastrof om vi inte lyckas med allt och om vi inte alltid mår bra?

Läst på det här sättet blir boken inte bara en berättelse om missbruk, utan också en skildring av vad dagens höga krav kan innebära för individen. Hon som i samma takt som kraven växer, också i allt högre grad förklaras personligt ansvarig för att uppfylla dem. Att boken har en kvinnlig huvudperson framstår då som allt annat än en slump.

Det är förmodligen inte bara när det gäller alkoholproblem som det är mer skambelagt om en kvinna trillar dit.

Där ”Jack” eller ”Henry Chinaski” i all sin utsatthet ändå framstod som charmiga och grabbigt slarviga, ter sig Ingrid – åtminstone i sina egna ögon – mest som misslyckad.

Varför det är så kan vara värt att fundera över.

Fredrik Borneskans