Vildana Aganović: Vildana Aganović: ”Medan hela den här cirkusen pågår tänker jag på de riktiga kommunpoeterna”
Som en kulturälskare som alltid ropar ja när andra ropar nej är jag i det här fallet lite kluven. Varken eller. Skitsamma. Lite så.
Lite bakgrund, lång historia kort:
Under veckan fick man läsa att Tranemo kommun anställt en kommunpoet för 900 000 kronor.
Vad är då en kommunpoet frågar ni er? Ingen vet. Men vad jag förstår det som ska det vara en helt vanlig poet som skriver dikter om sin kommun. Dikterna kan handla om en vattenpöl i Tranemo, ett staket eller en kommunanställd och allt däremellan. Flummigt och lite kul. Syftet är att få människor att få upp ögonen för Tranemo.
I alla fall, det skreks om skattepengar direkt. Som vanligt när det handlar om kultur. Själv skrev jag att om Borås bestämde sig för att göra nåt lika dumt, gör jag det för en bråkdel av pengarna. Närmare bestämt mot att få mitt CSN-lån avbetalt. Och jag menar det. Ring mig.
Jag älskar ju också att inkludera. Allt måste gå rätt till. Frågorna som dök upp var; hur gick urvalsprocessen till? Vem bestämde vem som ska bli kommunpoet? Är man då kommunanställd? Ja, ni fattar. Frågorna tog aldrig slut.
Och i min iver glömde jag att själv kolla fakta. Det visade sig att det är inte kommunen som har anställt eller som betalar poeten. Han har själv sökt ett stipendium för projektet och blev beviljad pengarna. Kommunen ställde sig bakom projektet.
Och för mig ändrar det här allt.
Tranemo kommun betalar alltså inte en krona, om jag förstår det rätt, för all den här marknadsföringen av kommunen? I själva verket åker de snålskjuts på poeten Alm? Genidrag.
Hade jag varit poeten i fråga hade jag skickat en faktura.
I alla fall, om man inte visste att Tranemo ens existerade på kartan, vet de flesta det nu. 1:0 till Tranemo.
Och medan hela den här cirkusen pågår tänker jag på de riktiga kommunpoeterna, nämligen ungdomarna som tävlar i Förortens Bästa Poet. En tävling som engagerade hundratals ungdomar från Sveriges förorter innan pandemin.
”Det är sorgligt, det är rått, det är fattigdom och skjutna kompisar. Det är mammornas gråt och pappornas förtvivlan. Det är djupaste vrede och rop på hjälp i vers efter vers. Och på andra sidan finns bara döva öron.”
Medan kommunpoeten (jag gissar nu) kommer skriva gulligt om Tranemo skriver dessa ungdomar om deras verklighet som ju också är stadens, eller städernas, verklighet.
Det är sorgligt, det är rått, det är fattigdom och skjutna kompisar. Det är mammornas gråt och pappornas förtvivlan. Det är djupaste vrede och rop på hjälp i vers efter vers. Och på andra sidan finns bara döva öron.
Hur många av de kulturpersonligheter som ömmar för kommunpoeten de aldrig ens hört talas om, har orkat bry sig om de hundratals kommunpoeter som skriver om saker som faktiskt spelar roll?
Men å andra sidan, de skriver om saker som få vill kännas vid, eller ännu mindre betala för att få höra.
De beskriver en helt annan verklighet, den som sätter städer på helt olika kartor än vad som är tanken med i alla fall Tranemos kommunpoet.
