Victoria Smith slarvar bort ett viktigt ämne i ”Haggor”
Haggor. Om föraktet för den medelålders kvinnan
Författare: Victoria Smith
Översättning: Emilia Fjeld
Förlag: Albert Bonniers
Åh, vad jag verkligen skulle vilja älska den här boken. Jag är helt rätt målgrupp eftersom jag enligt Victoria Smiths definition är en så kallad ”föraktad hagga”. Men istället avskyr jag den. Ja, sannerligen.
”Haggor” är en bok där absoluta påståenden om kvinnors situation blandas med Smiths egna anekdoter och enorma mängder lärda citat sida upp och ner. Resultatet blir en stilistisk och innehållslig sörja där skarpa ikoner som Germaine Greer och Judith Butler blandas med meningar som: ”I vilket fall som helst lovar klimakteriets inträde att göra dig till någon som förkroppsligar avsaknaden av valmöjligheter.” Eh, vad sa du?
”Det kräver sin författare att skriva både vitsigt och akademiskt. Smith är inte en sådan, utan slarvar bort något som kunde blivit intressant.”
Villkoret för en sådan här bok är att läsaren ska nicka igenkännande, kanske också bli lite klokare. Men jag står helt oförstående inför Smiths beskrivning av verkligheten. Kanske beror det på kulturella skillnader mellan England och Sverige. Kanske beror det på att Smith försöker skriva brittiskt kvickt, men inte riktigt lyckas. (Smith är ingen Caitlin Moran, men hon vill nog vara.) Det är förvisso ypperligt översatt av Emilia Fjeld. Men problemet med den här typen av brittisk kvickhet är att den aldrig blir lika kvick på svenska utan snarare låter infantil, hur bra översättningen än är. Formuleringar som ”Moder Jord är en jäkla satmara som bara vill förstöra det roliga för en” får mig inte att nicka instämmande, utan snarare att rysa av svensk språkskam.
Det kräver sin författare att skriva både vitsigt och akademiskt. Smith är inte en sådan, utan slarvar bort något som kunde blivit intressant. Läs källorna istället. Det bästa med ”Haggor” är den 40 sidor långa notförteckningen.
