Vi spelar landskamp i coronabekämpning
Kriser samlar oss. Vi håller ihop och försöker härda ut till dess att krisen är över. Coronavirusets tid är inget undantag. Vi följer råden vi får från myndigheterna och hoppas att de ska hjälpa oss klara av krisen. En dag är det över och då kan vi återgå till vår normala vardag. Men innan dess verkar det som om vi just nu upplever en landskamp i coronahantering. Är Sverige bäst? Eller lyckas andra länder bättre?
Tankarna går till Lars-Tommy. De svenska förbundskaptenerna Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck som ledde det svenska fotbollslandslaget åren efter millennieskiftet. Det var en ständig debatt om Sverige verkligen optimerade sättet att formera landslaget. Hur skulle man spela? Hur skulle laguppställningen se ut? Sverige sades ha ett föråldrat sätt att spela och jämförelser gjordes hela tiden med andra länders spelsystem, där den svenska modellen dömes ut som tråkig och otidsenlig.
Kanske kan man se Anders-Stefan som vår tids Lars-Tommy. Statsepidemiolog Anders Tegnell och statsminister Stefan Löfven får just nu symbolisera den svenska strategin. Det finns en vilja och förhoppning att de ska lyckas bekämpa pandemin effektivt och just nu är det medvind. Förtroende för de som innehar regeringsmakten brukar – åtminstone kortsiktigt – öka, vilket inom internationell forskning kallas för ”rally ’round the flag’”. Landskampsperspektivet blir ännu tydligare eftersom olika länder valt olika strategier för att stoppa pandemin. Sverige sticker ut genom att inte stänga ner allt och vi samlas runt flaggan, kring den svenska modellen i hopp om att det ska fungera för att besegra viruset.
Nyhetsmediernas fokusering på enskilda personer och användning av sport- och krigsmetaforer är givetvis inget nytt. Det finns gott om forskning som visat och också kritiserat journalistikens sätt att använda sådant symbolspråk.
Coronabevakningen faller därmed in i ett välkänt mönster, men illustrerar också ett dilemma hos journalistiken. Ska man granska och vara kritisk eller vara en samlande kraft som lyfter fram det positiva? Inom journalistik finns ofta denna inbyggda motsättning. Lokaljournalistik kan fungera som bygdens röst mot yttre fiender och konkurrenter, men den ska också granska lokala makthavare. Samma fenomen kan skönjas när Sverige jämförs med andra länder i nationella nyheter. När det är kris blir dilemmat ännu tydligare och många studier har visat att nyhetsjournalistiken, åtminstone till en början, ofta är följsam mot myndigheter och politiker. Särskilt om den politiska eliten är överens sluter också journalistiken upp. Det är vi mot världen.
”Anders och Stefan leder landet och vi hoppas att spelsystem, laguttagning och taktik ska fungera.”
Så nu är det landskamp i coronabekämpning. Anders och Stefan leder landet och vi hoppas att spelsystem, laguttagning och taktik ska fungera. Vill man dra sportjämförelsen ett steg till kan man fundera om inte den ständiga uppdateringen av antal smittade/avlidna i covid-19 fungerar som sportens resultatrapportering.
Journalistiken får i sådana lägen ännu svårare att balansera. Politiker och myndigheter att deras bild av läget sprids vidare av medierna. Journalister vill vara oberoende och granska. Men journalisterna har också ett tryck från läsarna och tittarna. Journalistiken speglar ett samhälles värderingar och en alltför kritisk rapportering kan både i sportjournalistiken och i nyheter i kristider uppfattas som illojal. Inte bara av makthavare utan även av allmänheten.
Ur ett normativt perspektiv är det inte nödvändigtvis fel att journalistiken ibland ”hejar på Sverige”, även om det oftast inte finns med i modeller över journalistikens demokratiska uppdrag. Fokus ligger där på att informera allmänheten och granska makten. Men journalistiken kan ha andra uppdrag. Från ett kriskommunikativt perspektiv brukar vi mena att medborgare behöver tre typer av kommunikation i en kris. Den första handlar om att få veta vad som krävs för att skydda sig och klara av krisen. Här har nyhetsmedier fått ut budskapet om social distansering och handtvätt utan problem. Den andra rör ansvarsutkrävande och att medborgare behöver information om varför saker och ting skett och vem som är ansvarig för utfallet. Som tredje funktion behöver vi kommunikation som håller ihop samhället, som skapar gemenskap under och efter krisen och hjälper oss att bearbeta det som skett. De två sista funktionerna knyter an till det journalistiska dilemmat jag skissade på. Att granska, men också stödja samhället.
”Förlorar vi landskamperna, inte minst i relation till våra grannländer, finns det gott om bränsle för kritiska röster.”
Så länge det vi inte vet hur det kommer att sluta kommer både medier och allmänhet säkerligen fortsätta att samlas runt flaggan och heja på Sverige. Det förutsätter dock att det går vägen, att den svenska modellen fungerar.
När allt har lagt sig lär journalistiken hitta kritiska perspektiv, även om krishanteringen på det stora hela fungerat. Men granskningen kan komma snabbare än så. Visar det sig att den svenska strategin lyckats sämre än andra länders kan det vända snabbt. Förlorar vi landskamperna, inte minst i relation till våra grannländer, finns det gott om bränsle för kritiska röster. Tillgången till de hårda siffrorna om antal avlidna till följden av viruset går inte att prata bort. För det är så det kommer att bli. Utfallet kommer bestämma allt. Hur landskamperna går avgör allt. Även för journalistiken.
