Variationer på mänsklig skröplighet
Förlupna ord: Ur de svarta anteckningsböckerna
Prosa
Författare: Per Wästberg
Förlag: Wahlström & Widstrand
Besynnerliga personer finns det gott om i Per Wästbergs ”Förlupna ord”. En kvinna med njugg livshållning, till exempel, skildras som av omgivningen ansedd livnära sig på silverputs. Det absurda är aldrig långt borta i innehållet. Det senare har sitt ursprung i Wästbergs svarta anteckningsböcker, där han under årens lopp samlat diverse hugskott, iakttagelser, uppflammande tankar. Valda delar av dessa har han så efter redigering samlat i ”Förlupna ord”.
I sitt förord talar han om ”lättsinniga noteringar”, vilka i rättvisans namn mestadels är nog så allvarligt menade. Texternas mängd är ansenlig och till sitt omfång korta, ibland sträckande sig till en mininovells storlek utan att för den skull ha novellens utmärkande drag. Ofta äger de ett slut som påminner om epigrammet eller om en aforistisk konklusion.
Det går ett pessimistiskt stråk genom boken, en konkretisering av mänsklig skröplighet, åldrandets förfall, kärlekens obeständighet. Sistnämnda kommer till synes i de otaliga variationerna på parrelationens söndriga beskaffenhet. Här är det fråga om kylslagna känslor och falskspel, om besvikelsens smärta eller om den aggressiva tystnaden. Det kan tilläggas att innehållet här och var porträtterar människor som Wästberg mött genom livet, somliga efter måttfull ansträngning möjliga att känna igen.
Trots allt är Wästbergs vässade formuleringar ofta roliga. Eller vad sägs om en medmänniska vars ”svett var så kraftig att myggorna som drogs till honom drunknade”. Med förtjusning tar man också till sig den manlige torrbollens enda bidrag till sin egen berömmelse som bestod i att ”under en tävling i crawl ha råkat svälja en lila havsmanet”.
Även inslag av lyriska stämningar förekommer, en stilla ton som dröjer kvar. Något av detta viskas fram i en faders sorgtyngda öde, han som skuldbelagt sig för sin sons drunkningsdöd: ”Så länge det inte finns evigt liv är allting obeskrivbart. Så länge det inte finns någon som ropar oss hem.”
Om man bortser från en del mindre intressanta transportsträckor bland texterna, så är Wästbergs bok av sedvanligt god kvalitet. Den har substans och en osviklig koncentration i de ofta mycket korta texterna. Och den är på olika sätt berörande.
