Välskrivet och drabbande om utanförskap och identitet

”Det får inte bli så igen. Fast det kanske är oundvikligt. Det var ju inte som om hon valde att bli mobbad på skolan i Malmö. Och hon är ju en tjock, ful svartskalle, vilket Kristian och Danne påmint henne om varenda dag sen mellanstadiet. Det är kanske hennes öde. Några mobbar, andra blir mobbade. Grejen är bara att hon inte skulle överleva en gång till. Hon måste komma på en lösning så att det aldrig händer igen. Måste, måste, måste.”

Den oväntade, högst vanskliga, lösningen kommer redan vid uppropet, den nya klassföreståndaren uttalar hennes namn lite fel och undrar om hon är fransk. Vips har hon av bara farten svarat ja och nu börjar hon få slita för att bli en världsvan fullblodsfransyska och det visar sig vara väldigt svårt och arbetsamt. Men mystisk och populär blir hon, fast lögnerna snärjer sig som ormar omkring henne. Skolresultaten sjunker, hon måste ju läsa på om Frankrike hela tiden och inte blir det lättare när det visar sig att skolresan ska gå till Paris… Vad bra, tycker elever och lärare, du kan ju guida och hjälpa till med språket, Mariam! Och det går ju sådär när hon råkar beställa in massor av vin till maten. Tur att man som läsare får skratta lite också, för Mariam kan för det mesta hålla sig för skratt.

Det är en drabbande och välskriven berättelse om utanförskap, identitet och självförakt och om lögnerna är värda för att slippa bli bespottad. Ja, stundvis är det värt det. Mariam får smaka på popularitetens sötma, och det är nog för första gången i hennes liv. Men hur långt kan man driva en lögn och hur ska hon orka? Och kommer det att hålla i längden?

Ja, det är bitvis med en klump i magen som man läser boken. Fast mörkret lyses även upp av en dråplig humor. Det är en genomskådande berättelse som avslöjar åtskilligt om mobbningens och mobbarnas natur.