UKON tänker kring röstens lockelse
Röstautograferna
Författare: Ulf Karl Olov Nilsson (UKON)
Förlag: Norstedts
Genre: Prosa/essä
Människan har i runda slängar talat i 50 000–100 000 år. Varför hon småningom tog trädbladet från munnen finns det en del teorier om. I mitt vältummade exemplar av den tyske vetenskapsjournalisten Jürgen Kaubes fascinerande bok ”Die Anfänge von allem” (Alltings början) läser jag att uppkomsten av det mänskliga talet har med ”förspråkliga handlingar” att göra. Genom dessa har människan rytmiskt övat upp ansiktsmuskulaturen och tungan genom att tugga, suga och slicka, och genom ett slags ”omnyttjande” av dessa motoriska förmågor utvecklat en känsla för stavelser och accenter utan att ”ständigt bita sig i tungan”.
Denna uttalade känsla för stavelser och accenter gäller alltså de flesta av oss, och inte minst poeten och prosaisten, teoretikern och översättaren, psykologen och psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson, unikumet UKON, som efter sina många utgivningar framstår som en av våra främsta fridykare i språkets och själens vida oceaner. Med tanke på att han i egenskap av ihärdigt grävande exeget undersökt relationen mellan orden och verkligheten, mellan språkens rörelse och befintlighet, förefaller det vara ett naturligt steg att likt våra förfäder utforska talets och röstens beskaffenhet utan att bita sig i tungan.
”Nilssons många skarpa funderingar över förhållandet mellan poesi och röst, mellan texten och det muntliga, är genuint intressanta”
I sin nu utkomna essäbok ”Röstautograferna” reflekterar Nilsson över röstens välsignelser och anfäktelser i fragmentets form: sentenser, betraktelser, anekdoter, poetiska uttydningar, litteraturhistoriska hänvisningar och psykoanalytiska anmärkningar. Är det 100 000 år av mänsklig skepsis mot den egen anatomin han ändå ger uttryck för när han som antik korist tekniskt närmar sig den mänskliga sångrösten från grunden: ”Att befinna sig i det trånga röret som en tunga som vill ut. / Avsmaken för svalg, gomspene och stämläpp. / Hur skulle vi kunna uttrycka en sådan sak? Och med vad? / Med vad ska vi tala när vi saknar förtroende för våra organ?” Gör han sig här också till språkrör för den i boken flitigt förekommande Emily Dickinson, som när besökare hälsade på stod kvar bakom sin dörr och talade, eftersom hon inte ville ”möta dem ansikte mot ansikte, utan endast med rösten”? Men rösten är så mycket mer än bara ord, understryker han, och påpekar med språkfilosofisk följdriktighet att den i sig själv inte bär på ”någon lexikal mening men en semantisk”; att ljud vi ger ifrån oss inte alltid är ord, men icke desto mindre har en innebörd. ”Det vet väl alla att det betyder något när man gäspar.”
Nilssons många skarpa funderingar över förhållandet mellan poesi och röst, mellan texten och det muntliga, är genuint intressanta, inte minst i ljuset av hans personliga erfarenheter av poesiuppläsningar. På ostadiga tiljor följer vi honom, från den initiala upplevelsen av ”skam eller rentav avsmak över den solitära och pretentiösa rösten” och hans ”motvilja mot att skådespelare läser dikter” till den klara insikten om att (populära poetry-slam till trots) ”det antiperformativa” fortfarande är ”poesiuppläsningens grundform”. Och hör sen!
