Annons

Trovärdig, underhållande och smart true crime om Roms skuggsidor

2016 skakades Italien av ett märkligt, våldsamt mord till synes helt utan motiv. Nicola Lagioia dyker in i historien bakom löpsedlarna i ”De levandes stad”. Aase Berg har läst en fascinerande dokumentärroman som skickligt väver samman olika perspektiv och visar att vi aldrig vet allt om våra närmaste.
Recension • Publicerad 18 februari 2024 • Uppdaterad 19 februari 2024
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Den italienska författaren och kulturskribenten Nicola Lagioias dokumentärroman ”De levandes stad” är utmärkt true crime, tycker recensenten Aase Berg.
Den italienska författaren och kulturskribenten Nicola Lagioias dokumentärroman ”De levandes stad” är utmärkt true crime, tycker recensenten Aase Berg.Foto: Chiara Pasqualini
Dokumentärroman

De levandes stad

Författare: Nicola Lagioia

Översättning: Pär Svensson

Förlag: Albert Bonniers

Deckare är lömsk litteratur. De flesta är förljugna. Särskilt de som påstår sig vara samhällskritiska eller politiska. Själva ämnet brukar visserligen vara orättvisor och maktlöshet, och på så vis vågar de förmedla förvirring och oro. Men samtidigt sysslar de med motsatsen genom sin form: deckarmallen inger en mysig trygghet. Vi vet alla vad som ska hända, handlingen är förutsägbar, mördaren avslöjas, det blir ordning och reda, de goda (det vill säga läsarens identifikationsobjekt) klarar sig och de onda monstren får sitt straff. Om det ändå vore så enkelt! Deckarna erbjuder alltså skygglappar mot mänskligt kaos åt de lata läsarna, under den falska förespeglingen att gestalta och diskutera just detta mänskliga kaos.

Nej, om man söker motsatsen, det vill säga ett äkta uppenbarande av människans (inklusive ens egen) irrationella och obehagliga psykologi i ett skitsamhälle, då är det bättre att vända sig till True Crime-genren. Här finns det nästan aldrig några prydliga lösningar, och den slappt betryggande gränsen mellan onda och goda luckras oftast upp.

Annons

True Crime i litterär form är särskilt intressant, eftersom det med språkets hjälp går att skapa fler lager än i en teveserie. Ända sen Truman Capotes ”Med kallt blod” har författarna till brottsdokumentärer satsat på seriös analys och krass iakttagelse, och fjärmat sig från skillingtryckens och de offentliga avrättningarnas sensationslystnad.

”Det går förmodligen inte att skriva om en händelse i Rom utan att först gestalta myllret, oväsendet, hettan; en passionerad hatkärlek till den röriga, fruktansvärda, bedagat hypnotiska metropolen.”

Sen finns det naturligtvis bra och dålig litteratur inom den genren också.

Den italienska författaren och La Repubblica-skribenten Nicola Lagioia skriver bra sådan. Rentav utmärkt. Ofta fullkomligt fascinerande. Jag syftar framför allt på dokumentärromanen ”De levandes stad”, som nyligen kommit ut i just levande svensk översättning av Pär Svensson.

Det är staden Rom som åsyftas i titeln, bokens egentliga huvudperson. Redan på första sidan öppnar Lagioia ett suggestivt scenrum för dramat: blodet från en död råtta droppar ner på en av kassörskorna i Colosseums biljettbås.

Det går förmodligen inte att skriva om en händelse i Rom utan att först gestalta myllret, oväsendet, hettan; en passionerad hatkärlek till den röriga, fruktansvärda, bedagat hypnotiska metropolen. ”Däruppe den glänsande marmorn, nedanför gator fulla med råttor.”

Och det är bland råttorna där nere, alltså de mänskliga, som romanen utspelar sig. Offret Luca Varani, en 23-årig kille från arbetarklassen, blir torterad och mördad i en lägenhet i utkanten av stan. Förövarna, båda från privilegierade familjer, tycks helt sakna motiv.

Mordet, som inträffade år 2016, skakade Italien och fick stor uppmärksamhet i medierna. Lagioia djupdyker under den mediala ytan. Han anlägger både ett psykologiskt och ett sociologiskt och politiskt perspektiv, eftersom de inblandade kommer från olika samhällsklasser och skilda politiska läger.

Det är ett gytter av blickar och synvinklar, som bryts genom varandra likt ett prisma, där många olika personer berättar om sina intryck av mördarna. Manuel Foffo har ”hoppat av juridiken”, han har ”ett rörigt kärleksliv”, och ”det var inte lätt att begripa vad han gjorde om dagarna”. Om honom sägs också, lakoniskt: ”vem tar inte bensodiazepiner nuförtiden?”

Hans bekant Marco Prado – de är inte ens nära vänner – är en öppet homosexuell eventarrangör. Båda är lite för förtjusta i kokain.

När mordet uppdagas hamnar familjerna i chock. I en stad som aldrig håller vad den lovar kan man inte ens lita på sina närmaste: Vem var Luca Varani, till exempel? Var han en prostituerad langare eller en introvert verkstadsarbetare? Och känner Meta våra närmaste bättre än vi själva gör? Lagioia riktar blicken mot ”de tusentals pusselbitar – sms, Whatsappkonversationer, chattar, historik och geolokaliseringar – som när som helst kan vända upp och ner på tillvaron för vem som helst, data om våra nära och kära som vi lyckligtvis inte kommer åt men som datajättarna lagrar på sina servrar som odetonerade bomber”.

Annons

I sitt förhållande till sociala medier känns den här romanen högaktuell, men terminologin kring Marco Prados könsdysfori är å andra sidan föråldrad. Eller ligger Italien efter på den punkten? Uttryck som ”byta kön” och ”klä ut sig till kvinna” passerar i alla fall inte utan mothugg i Sverige.

Men bortsett från denna mindre skavank så leds vi, med författaren som guide, genom ett trovärdigt samtidshelvete där vi bevittnar slumpens härjningar:

”Ingen vet i förväg vem Ögat riktas mot, och även om vissa tragedier bara drabbar en på hundratusen måste ju denna stackare existera: för just honom krossas illusionen om att vissa saker aldrig drabbar oss, medan alla andra kan leva vidare i sin bubbla”.

Lagioia strösslar dessutom med överraskande och knäppa livsvisdomar av typen ”att förlåta är dock också att döma” eller ”När allt är förlorat finns det alltid en advokat man kan ringa”. Formuleringskonsten och de originella iakttagelserna ruskar om mig i var och varannan mening. Jag fattar inte alltid vad han menar, men mitt i den eländiga storyn har jag ändå kul.

Och även om man inte kan komma ifrån att även denna True Crime-historia innehåller en stor dos underhållningsvåld, så utövas det i alla fall av mycket komplexa karaktärer, med en plågad författarintention som på riktigt handlar om något annat än dramaturgisk spänning. Som Lagioia skriver: ”vi behöver veta åtskilligt om bödeln för att förstå att avståndet mellan denna och oss är mindre än vi tror”.

Aase BergSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons