Stefan Eklund: Tre systrar är stor teater för en samtid utan hopp
Anton Tjechovs pjäs ”Tre systrar” (1900) är en fantastisk text. Och ett drama med stora sceniska möjligheter.
När dessa två kvaliteter möts och fungerar blir det teater med en sällan skådad kraft och det är precis vad man för närvarande kan se på Stockholms stadsteaters stora scen. Eirik Stubös uppsättning av Tjechovs pjäs om de tre systrarna Olga, Masja och Irina och deras längtan bort från ett trivialt liv på landet är teater med en intill perfektion drabbande tonträff.
Det är en pjäs med många roller men jag har aldrig sett en uppsättning av ”Tre systrar” (och jag har sett många) där alla roller så tydligt och värdigt lyfts fram av regi, scenografi och kostym (Magdalena Åberg låter kläderna stryka under karaktärerna, scenografin är sparsmakat suggestiv) samt ljus (Linus Fellbom skapar dramatik vid varje entré). Under de tre timmarna föreställningen varar är det som om man lär känna karaktärerna personligen, skratta med dem, vredgas med dem, men framför allt, lida med dem.
”Sten Ljunggren som den gamle militärläkaren Tjebutykin har en tyngd och en exakthet i sitt agerande som bär hela pjäsens idé om hur förlorat ett liv kan vara utan kärlek. Det är en stor skådespelarprestation.”
Nyckeln är Eirik Stubös trohet till Tjechovs text i Lars Klebergs översättning. Där finns alla bottnar som skapar en komplex scenupplevelse; den existentiella tomheten, insikten om hur kort vårt liv är, hur glömskan kommer att sluka oss alla till slut. Men också längtan efter något annat, efter kärleken. De tre äktenskap som beskrivs i pjäsen är olyckliga och destruktiva. Som om kärleken alltid är någon annanstans. Passionen blossar upp, både för Irina och Masja, men förloras lika snabbt.
Eirik Stubö stryker under pjäsens tragiska kraft genom att använda sorgsen musik från vår tid (jag hör bland annat Johnny Cash och David Bowie) som stundtals ligger som ett lågt soundtrack till vissa scener, vid ett tillfälle, den olyckligt gifta Masjas plågsamma farväl av Versjinin, översten som hon har en kärleksaffär med, vrids volymen upp och förstärker den berömda och svårspelade scenen där Masjas drömmar krossas. Louise Peterhoff (Masja) och Shanti Roney (Versjinin) gör scenen starkt gripande, smärtsam, men utan minsta överspel.
Skådespelarna tar överhuvudtaget vara på textens alla dimensioner, från det förment vardagliga till det djupt existentiella. Det är ett bländande ensemblespel och det är egentligen fel att lyfta fram någon före de andra, men ändå, Sten Ljunggren som den gamle militärläkaren Tjebutykin har en tyngd och en exakthet i sitt agerande som bär hela pjäsens idé om hur förlorat ett liv kan vara utan kärlek. Det är en stor skådespelarprestation.
Till slut, intressant är också de idéer om framtiden som diskuteras. Versjinin talar om en lycklig framtid, inte för dem, men för de som kommer efter, kanske om ”två-trehundra år”. Då kommer människorna ”att leva ett annat, ett lyckligt liv”. Repliker som ekar ödsligt med tanke på hur världen ser ut idag, när de skrevs hade man ett annat hopp. Sedan kom världskrigen, klimatkrisen, fler krig.
Vågar vi ens längta efter en bättre värld idag? Det är en fråga som infinner sig när man ser ”Tre systrar” på Stockholms stadsteater. Spegelbilden av vår tid som Tjechov ger är dyster, men tankeväckande. Stor teater är det, hur som helst.
Fotnot: ”Tre systrar” spelas på Stockholms stadsteater till och med 19 maj.