Tove Folkesson sätter ord på det obegripliga med ärlig nakenhet

”Den stora kyrkan” är en indirekt fortsättning på Tove Folkessons uppmärksammade trilogi om Eva och Kalmars andra jägarinnor och en direkt fortsättning på ”Hennes ord: Värk I-III”, som kom ut 2019.

Den lite högtidliga titeln på den nya romanen stämmer väl överens med både form och innehåll. Det ligger en rituell stämning över hela texten och boken är dessutom uppdelad i avsnitt som fått namn efter den kristna mässans olika delar, som Credo och Benedicamus. Här finns också andra, återkommande religiösa referenser, som Bibelns berättelse om den av Gud så hårt prövade Job.

Men samtidigt går ”Den stora kyrkan” bortom religionens ramar och Fractio, brödbrytelsen, handlar här i stället om cellklyvning. ”Den stora kyrkan” kan beskrivas som en mässa för livet, formad utifrån livets och naturens egen liturgi.

För det är inget mindre än tillvarons stora och obegripliga mysterier som här avhandlas. Boken är en berättelse om när hela existensen ställs på sin spets: En älskad mormor tar sitt allra sista andetag medan ett nytt liv slutligen börjar gro i berättarjagets innersta, efter missfall och flera misslyckade inseminations- och ivf-försök.

Det är inte religiösa riter som här utförs, det är nedärvda urriter. Trots högst konkreta och vardagliga detaljer blir romanen en arkaisk berättelse om ett ständigt pågående kretslopp och där den stora kyrkan är naturen, det öländska alvarets gränslösa sträckning under en ostkupeliknande himmel, där traktorspåren bildar altargång. Där det som Folkesson kallar ”släktlandskapet” smälter samman med kroppen, som beskrivs som lika delar slagfält som helig plats och där den spända graviditetsbuken bildar katedral.

Ett genomgående mantra i boken är några av kyrkans liturgiska färger. Vitt får stå för tomrummet, blått för det ensamt lysande strecket på graviditetstestet och rött för det hett efterlängtade strecket på teststickan, för blodet och för livet. Både i form av en ny liten människa och en ny och hittills outforskad tillvaro. Eller som Folkesson själv skriver när barnet är fött: ”allting som var kritvitt vakuum har blivit dränkt i blod”.

Tove Folkessons böcker har hittills präglats av en säregen kombination av nyktert realistiska bilder och lyrisk-poetiska betraktelser som lyfter vardagens trivialiteter till en annan dimension. Och visst finns det stråk av detta även i den nya romanen, i formuleringar som ”Jag är en trasig brödrost under Guds envisa stjärnhimmel.” Eller när hon beskriver bröllopsmiddagen så roande och oroande att det knyter sig av skam i magen också hos läsaren.

Redan i ”Hennes ord” gick hon dock steget längre och bröt ut delar av texten och gav dem en fysiskt lyrisk form och skapade små poetiska öar i prosaberättelsen. I ”Den stora kyrkan” tar Tove Folkesson ytterligare ett formmässigt kliv när hon låter stora delar av berättelsen ikläda sig den rena diktens form. Som läsare stannar man upp, dröjer kvar längre vid orden, ger dem större tyngd. Det för också tankarna till bönen, ett rop om hjälp eller åtminstone något slags nåd. Men när det slutligen blir dags för förlossning lämnar Folkesson diktens universum bakom sig och återvänder till prosan, något som känns befriande: all smärta, allt blod och all smuts beskrivs bäst på flödande, frustande prosa som går fram och tillbaka i takt med de allt tätare värkarna.

”Den stora kyrkan” är en modig bok, på flera sätt. Dels för att den tar sig an de allra största frågorna, dels för att den är så intim, på flera nivåer. Modig är den också rent formmässigt.

Det hade kunnat bli pretentiöst, kanske till och med ett pekoral, om en mindre driven berättare suttit vid tangentbordet. Men Tove Folkesson är nu en författare med fullständig kontroll över sin text, en text där form och innehåll tvinnas samman likt en DNA-spiral och där inte ett enda ord hamnar där av en slump. När det är på väg att kanske bli lite högtravande vet hon att drämma till med ett förlösande ”Gud är ganska bitchig där”. Eller när hon lägger in scener som den där berättarjaget under värsta födslovåndorna klänger sig fast i en stång i taket och barnmorskan konstaterar att den inte håller att hänga sig i, eftersom det är en lampa. Till sin hjälp har hon också sin trogne sidekick, morbror Arne, som vet att ta udden av det mesta. ”Det är nån som har grävt av min nätkabel”, är hans svar när han får veta att barnet är fött.

Och de ord som liksom tycks halka på sned gör det för att de ska det, som små tecken på tillvarons befriande ofullkomlighet. ”Den stora kyrkan” är litteratur när den är som allra bäst: ärlig, naken och med en skönhet bortom det vackra som får texten att bli näst intill självlysande.