Tonsatt socialrealism om romantik och vardag
Iiris Viljanen
Album: Den lilla havsfrun
Bolag: Voi Elämä
Genre: Pop
Det finns många höjdpunkter på finlandssvenska Iiris Viljanens “Den lilla havsfrun”. En av dem är duetten “Sordin”. Låten handlar om två kvinnor på olika platser i livet. Viljanen framför den tillsammans med skådespelerskan Stina Ekblad och de två gestaltar en yngre sjuksköterska, med pms som försöker orka med vardagen men mest känner sig deppig, och en dement person som känner sig förvirrad sedan hon hamnat på ett boende. Till dramatisk pianopop blir duetten spetsig och hjärtskärande, och det är just den blandningen Viljanen är så bra på att hitta. Hon är expert på att tonsätta socialrealism och texterna som kommer ut är personliga, ivriga och ocensurerade som en dagbokssida.
På sitt tredje album är hon bättre än någonsin på att fånga in lyssnaren och få det allmängiltiga att bli akut och känsligt. Viljanens skira röst är romantisk men också vass och tillrättavisande. Rakt kommenterar hon precis hur det ser ut och känns och det går inte att låta bli att lyssna till varje ord.
På “Den lilla havsfrun” tar hon med sig lyssnaren in i de vardagliga situationerna men också ut på havet, och det är inte lika glamoröst som det verkar. På “I vindögat” drar hon upp det fula till ytan när ska hon lära sig segla och det går skit. “Vi får se om du fortfarande är kär när vi kommer fram till hamnen” inleder hon. Lyssnaren får följa hennes utmaningar fram till hon sjunger “Jag vill ta en paus och göra något som jag är bra på” och morrar frustrerat. På “Landsort” har det dock blivit en båtsemester av det och det är ömsom underbart och ömsom motvind.
Varje mening Iiris Viljanen levererar med sin charmiga pratsång är laddad med känslor och betraktelser tunga av betydelse och igenkänning. För varje lyssning upptäcks nya detaljer i de stormiga texterna.
“Min inre svarta lista” är det spår som lämnar mest avtryck. Ilsket och snabbt berättar sångerskan om en man som trakasserar och försöker trycka ner henne. Det finns flera låtar på ämnet men trots det så känns denna så nära och verklig. Det går att se flinet och höra mannens ton i den citerande snabba sången.
Det är smart, dramatiskt och vackert när Iiris Viljanen fångar en del av vår samtid, och det är helt klart ett av vårens bästa svenska album.
