Tom Malmquist verkar aldrig rädd för att gå för nära

Några år senare kom ”All den luft som omger oss”, frukten av ett tidigare litterärt projekt som lagts på is när livet tog en ny riktning. Boken utgår från ett ouppklarat mord som begicks när Tom Malmquist var tretton år, i den stockholmsförort där han själv växte upp. Många år senare läser han om brottet på nytt. Han blir nyfiken på offret, den socialt missanpassade Mikael K, och börjar gräva i arkiv och utredningar för att komma närmare gåtan.

I ”Döda löv” är jaget en helt annan person, med förnamnet Nils och en händelserik musikkarriär bakom sig. Under artistnamnet Anil har han gjort sig känd i stora delar av världen och levt ett liv som präglats av framgång och stora upplevelser men också av missbruk och scenskräck. När berättelsen börjar har han lämnat sin nuvarande vardag i New York och rest hem till By, den lilla orten där han är född och uppväxt och där barndomshemmet Fjärilshuset ännu står kvar, det som hans pappa fjärilsfantasten byggde åt hans mamma. Det är med viss bävan han närmar sig – han vet om att hans livsval ofta har gjort föräldrarna besvikna. Nu är pappan död, och sonen som inte varit hemma på tjugofem år känner en plikt att åtminstone besöka hans grav.

Hemvändartemat är ett av litteraturens äldsta, och Tom Malmquist refererar själv till den mest berömde hemvändaren av dem alla, Odysseus, och förser sin huvudperson med en hund som i en snygg homerisk blinkning har väntat på sin husse så länge att han hunnit få epitetet ”världens äldsta hund”. Kvar i By finns också människor som figurerat i Nils liv tidigare: konstnären Clara som Nils var hemligt förälskad i, hennes man Jon, en neurotisk intellektuell med författarambitioner, och Östen, en gång Nils gitarrlärare och den som lärde honom att utforska själens hemligheter.

Snart dras Nils in i skeendena i byn, som om hans vuxenliv varit en enda lång parentes, och han får både frivilligt och ofrivilligt lära sig mer om de rötter som är hans djupaste. Han konstaterar själv att en sådan resa inte löper horisontellt, över hav och kontinenter, utan vertikalt, nedåt. Platsen tar sig in i honom, ”ibland ömt som en inandning. Lika ofta är det ett slags överfall, den stoppar in fingrar & tunga i vartenda hål som jag har & försvinner snabbt ur sikte igen.”

Tom Malmquist har aldrig tyckts väja för något i sina romaner, aldrig verkat rädd för att gå för nära något eller lämna ut sig själv och andra. Den här gången är han inte heller bunden av några krav på realism utan kan ge sin huvudperson en färgstark bakgrundshistoria och låta fantasin härja fritt i skruvade episoder och händelsekedjor. Här finns dock ett inbyggt problem som ofta uppstår när glesbygden ska bilda kontrast till en större omvärld, nämligen frestelsen att göra alla gestalter till original och alla miljöer till anakronistiska idyller tills exotismen lägger sig som en hinna över texten. Det är ett dike som ”Döda löv” inte alltid lyckas undvika.

I sina tidigare romaner har Tom Malmquist drivits av en sorts besatthet, ett behov av att få veta mer och förstå det som inte låter sig förstås (cancern som slår till mitt i livet, det brutala mordet som blir ett cold case). Den driften och drivkraften är inte lika påtaglig i ”Döda löv”. Kvar finns däremot den självständiga språkbehandlingen, den lite kyliga blicken (som gör bilderna extra skarpa) och den berättartekniska vigheten, förmågan att hitta övergångar där de inte borde finnas och då och då lägger in en effektfull kronologisk lucka som en generalpaus i en stor symfoni.

Upplevelsen av att vara ensam trots att man har människor omkring sig återkommer ofta i Tom Malmquists texter, så även i ”Döda löv”. Nils strövtåg i hembygden är stundtals lika ödsligt som det i Frödings dikt, och hans kluvna känslor inför föräldrarna ekar av sådant som Malmquist tidigare skrivit om sitt eget förhållande till sin far. Ändå finns i den nya boken en rörelse mot gemenskap, och då inte bara den lite klaustrofobiska sammanhållningen i By utan något större. I en scen spelar Östen med sitt spelmanslag, och Nils tänker att man nog måste komma från By för att ha just den musiken inom sig. Men samtidigt: ”Det är tonströmmar som är släkt med all musik. Den tillhör inte oss. Lika lite som vinden & regnet tillhör oss.”

Försoningen ser inte alltid ut som vi har tänkt oss den, och somliga döda löv är i själva verket skimrande fjärilar.