Kalle Hedström Gustafsson debuterar med lyriksamlingen ”Mormorordning, hägringsöar”. Visst är det hjärteknipande direkt med någon som skriver om sin mormor?

– Jag vet inte om jag ska säga att boken handlar om min mormor. Det är ju definitivt så den har blivit läst, och jag förstår det. Men boken handlar om jaget och jagets förlust, den handlar inte så mycket om den här mormodern som person. Jag har funderat mycket: kan man ens skriva en bok om en död person som inte kan säga om den vill vara med i en bok eller ej?

Säger Kalle Hedström Gustafsson som träffar oss på Café Kafferepet i Stockholm. Kritiker har kallat hans debut allt från ”känslig ekopoesi” till stabil, lovande och ”muskulös”.

Boken är en skildring som rör sig mellan minnen av en mormor, ett myllrande livfullt Östersjölandskap, naturdetaljer, demens, sönderfall och begravning. Skildrat i ett medley av stilar: lyrik, varvad med korta stycken prosa och med ordkonst uppbruten till snudd på bilder.

–Man vill skriva om det man är med om. Som att man blir kär eller att någon älskad dör. Och det är väldigt svårt att göra på ett sätt som inte blir banalt.

Kalle Hedström Gustafsson hittade olika sätt att skriva. Boken är uppdelad i tre delar: Mormorordning, Kvarglömd, Längtansö.

Om bokens första del tar avstamp i mormoderns död, så skildrar andra delen hennes demens och sönderfall. I korta, svidande realistiska iakttagelser.

”Räkningar lämnas obetalda. Morgontidningar ligger kringspridda i lägenheten. Hon lämnar kastrullen på spisplattan när det ringer. Förloppet är torftigt, klichéartat.”

Varför välja att skriva poesi?

Vore det inte lättare att skriva en roman? Nej:

– Att skildra död, sorg och demens och dessutom bronsålderns riter hade varit svårt i en roman. Att skildra en torftig och jobbig vardaglighet är lättare att hantera i poesi- att gå nära något men inte säga ut det helt, att hela tiden kunna hålla sig på avstånd.

Det är vad bokens uppsprängda delar gör, menar Kalle Hedström Gustafsson:

– Det finns en oavslutadhet. Texten går som katten kring het gröt. Nära men inte ända fram.

Fast varför skriva om bronsålderns riter? Är det distans eller extrem närhet? Redan i bokens första del tar diktjaget hand om mormoderns kropp. Drar ner den till stranden – och skär av lårbenet för att koka och äta det.

”Jag befinner mig nu i en folksamling: nu måste jag äta min del av märgen: nu står jag betraktad av de sörjande”.

Det är en utflykt i tiden. Bilden av bronsåldersriter kommer tillbaka i delen ”Kvarglömd”. Den handlar om både mormoderns (och tidigare morfaderns) begravning. Och om en arkeologisk utgrävning/vision. Bilder: en kvinna från bronsåldern grävs fram/begravs. Hennes ena lårben är avskuret. Släktingarna kokar och äter.

Kalle Hedström Gustafsson kallar själv sin bok ”lite spretig”. Han läste en arkeologisk tolkning av tidiga gravar:

– Vi lever i en kultur som är väldigt väldigt upptagen av att se sig själv i en helt annan tid. Vi vill tro att människor kunde leva år noll och var precis som vi. Det blir absurt att påstå att de som bröt av lårbenet på sina döda släktingar skulle tänka som vi. Att det inte är något för oss okänt och främmande blir konstigt.

Men moderna begravningar ser han också som en märklig sak:

– Något många av oss gör i kristen kontext fastän många av oss inte är kristna. Man upprepar en ritual som i någon mening är tömd på mening - men som ändå kan vara väldigt viktig. Det är ett avslut, men det är en väldigt märklig sak att ställas inför. Det är få sådana platser idag i dagens liv. Och då ville jag vända mig mot andra sådana händelser i tiden.

Kalle Hedström Gustafsson vräker inte ur sig orden. Han avbryter sig, tänker efter, tar sats igen för att bli mer precis. Han började läsa poesi i tonåren, Aspenström, Tranströmer. Han läste filosofi några terminer och gick sedan journalisthögskolan. Praktiken gjorde han på P4 i Kristianstad ”Allt från att bevaka invigningen av vildsvinshägn”, jobbade på radion i Uppsala. Men lämnade journalistsvängen när han gått författarutbildningen på Biskops Arnö.

Istället började han jobba som personlig assistent. Och översättare. Plus att han skrev. ”Tre uppgifter som inte är superkompatibla. ” Han kom också in på Valands författarskola.

– Jag hade skrivit på boken kanske sex-sju år. Men det var på Valand jag började förstå vad boken var.

Och innan han ens gått klart de två åren 2016 – 2018 hade han sin bok antagen.

Sista delen av boken består av mycket naturintryck. Havet, fåglarna, växternas doft. Som tröst?

– Det kanske man kan säga. Naturen och landskapet fortsätter sin gilla gång oavsett om vi försonas med det eller inte.

Texten är djärvt uppbruten. Att läsa den känns lite som att lösa sudoku: hjärnan letar efter det som är utelämnat. Hur får man ens fram ett sådant flöde? Svar: genom ett intensivt hantverk.

–Jag har lagt mycket jobb på att rensa, pröva, lekt med att bryta upp. En tröskel till att läsa poesi är att vi lär oss att vi ska leta efter en nyckel och sedan göra en litteraturanalytisk textkritik. Det är så vi blir upplärda. Jag har försökt skriva så att det ska se fint ut och att det finns en lekfullhet i det.

Mest nöjd med i din bok?

– Att boken spretar, på samma sätt som strand, skog och hav ligger nära vartannat i Östersjölandskapet. Om man ska likna den vid en form är det att den är öppen.

Läs fler debutantintervjuer: