"Tårarna rann när jag filmade"

Matthew Heineman försökte i flera år få tillstånd att följa de gröna baskrarna, den amerikanska specialstyrkan, i Afghanistan. När han väl fick möjligheten i januari 2021 insåg han efter ett tag att det skulle bli en helt annan film än han hade tänkt sig.

– Tre månader in i filmandet drog Biden tillbaka våra soldater och då fick vi fundera över vad det var för historia vi skulle berätta, berättar Matthew Heineman på telefon från USA.

Resultatet blev "Retrograde", en dokumentär som nämns i Oscarsspekulationerna och som i dagarna har premiär på Disney+.

Andra dokumentärer om den kaotiska reträtten ur Kabul har fokuserat på amerikanerna, men Matthew Heineman valde att rikta sin kameralins främst mot afghanerna.

Filmen följer närgånget bland annat generallöjtnant Sami Sadat som desperat försöker få sina styrkor att stå upp mot talibanerna när korthuset är på väg att falla. När USA drar sig tillbaka går det mycket fort.

Känsloläget bland soldaterna övergår från krigsvilja till desperation och sedan resignation framför tittarnas ögon.

– Det gick att ta på känslorna de upplevde. Så starkt var det. Det här var några som hade krigat i årtionden och det gick knappt att föreställa sig vad som skulle hända om allting föll ihop. Pressen de hade på sig var enorm.

De sista scenerna i filmen är inspelade när Kabul faller och den amerikanska marinkåren desperat försöker hålla undan flyende afghaner från flygplatsen.

– Det var det svåraste jag har filmat i min karriär. Det var väldigt, väldigt tufft, säger Matthew Heineman.

Trots en karriär som dokumentärfilmare om svåra ämnen hade inget förberett honom för vad som väntade.

– Jag hade aldrig gråtit när jag har filmat, men när tusentals afghaner stod packade som sardiner i ett meterhögt avloppsdike medan 18-åriga marinkårssoldater som inte ens var födda när tvillingtornen föll fick fatta omöjliga beslutet om vilka som skulle släppas in eller ej, samtidigt som talibanerna stod 100 meter därifrån och IS gick runt med självmordsvästar..., säger han och fortsätter:

– Då rann tårarna nerför ansiktet.

Matthew Heinmans dokumentärstil är att bara använda det kameran fångar upp. Det finns ingen berättarröst, det görs inga intervjuer. Han vill att de starka scenerna ska tala för sig själva.

– Så många dokumentärfilmare känner att de måste tala om vad tittaren ska tycka och känna och jag har inget behov av att göra det, förklarar han.

Han vill i stället att tittarna ska skaffa sig egna åsikter.

– Slå på tv eller gå in på Google och du hittar tusentals artiklar och böcker, experter och vanligt folk som tycker något om kriget. Det var inte vad vi försökte göra här, vi ville inte utreda vems fel det var eller hur vi kom till det här läget.

– Mitt mål var att skapa en ögonblicksbild av situationen när det hände i stället för att prata om det när det hände.