Tänkvärt om författare i demokratins skymningstid

Obemärkt har hans livskamrat Nelly Kröger smugglat ombord hans resväska på tåget. Den ligger redan i hans kupé. Smusslet är inte utan orsak, för det kan finnas vakande ögon – de nya makthavarna i landet vill kanske hindra honom från att resa.

För en kort tid sedan hade han varit i förstasidesstoff i den ännu fria dagspressen på grund av sin plötsliga avgång från posten som ordförande för författarsektionen i den Preussiska konstakademin. Som högprofilerad meningsmotståndare till nazisterna hade han lämnat ordförandeskapet och akademin efter nazistiska påtryckningar – i ett missriktat försök att rädda akademin från maktens repressalier. Beklämmande få av Manns kollegor har vågat stå upp för honom.

Bara några dagar senare är han på flykt. Allt har gått så fort och det kommer ta tid innan han har hunnit smälta det öde som drabbat honom.

Författaren och journalisten Uwe Wittstocks bok ”Februari 33” skildrar de ödesdigra veckorna efter nazisternas maktövertagande i Tyskland genom den tyska författarelitens prisma. I ett slags kollektiv dagbok får man följa hur deras tillvaro hastigt kastas över ända av nazisternas snabba och brutala åtgärder för att skrota demokratin och ta total kontroll över landet. Allt utspelas i ett ständigt nu, där ingen vet vad morgondagen kommer att föra med sig. Även om läsaren sitter med facit lyckas Wittstock skickligt återskapa något av dåtidens osäkerhet när historien ännu var oskriven.

Vid läsningen vandrar tankarna också till den amerikanske författaren Sinclair Lewis roman ”Sånt händer inte här” (1935) som är en satirisk tankelek med vad som skulle kunna hända om en diktator tar makten i USA. Behållningen från Lewis bok är den lyhört förmedlade vantron inför det uppenbara: hur människor ända in i det sista slår ifrån sig farhågorna för hotet mot demokratin. Denna atmosfär är också påtaglig i Wittstocks bok som känns aktuell även i en nutid där nya hot har uppstått på olika håll i världen.

Där Lewis på sin tid använde fiktionen för att gestalta en demokratisk undergångstid har Uwe Wittstock använt de historiska källorna. Det är knappast en slump att han fokuserar på författarna, källorna till deras tankar och upplevelser är enormt rikliga. De har ofta efterlämnat memoarer, dagböcker, brev, manuskript, och så vidare, som hjälper oss att förstå hur de upplevde de skakande veckorna då mörkret lade sig över en av Europas mest demokratiska stater – och deras tankar sattes på pränt innan de hunnit filtreras av efterklokheten.

Det bestående intrycket efter läsningen av den välskrivna och dramatiska ”Februari 33” är all den tvehågsenhet och handfallenhet med vilken många av Weimartidens intellektuella reagerade på det akuta hotet. Men det kanske man får förlåta dem för.

För det är väl först när verkligheten krossar illusionen av att ”det kan aldrig hända här” som man verkligen vet var man står.