Svidande kritik mot skolan i Kulneffs fjärde roman

Allvarliga problem av det slaget behandlar Staffan Kulneff i romanen ”Pojken som vände ryggen till”. Det rör sig om ett vältaligt och mångfacetterat debattinlägg i skönlitterär form. Tydligt är att författaren kan sitt ämne och brinner för sitt ärende.

Mycket kretsar kring en kille, vars koncentration förbättras om han får sitta bortvänd. Samtidigt som han är ett levande exempel på en person med en funktionsvariation, växer han till en symbol för var och ens egenheter.

Om tanken är att skolan ska vara till för alla, bör den ju också ha förmågan att hantera samtliga individer som råkar befinna sig där.

Efter hand blir pojkens egensinne och psykiska disposition till ett dilemma, som får konsekvenser på högsta skolpolitiska nivå. Skildringen av den processen är mycket underhållande, inte sällan för att den får en satirisk prägel.

En viktig sak för Staffan Kulneff är att upplysa om innehållet i läroplanerna. Dessa har formulerats med en akademiskt anlagd prosa, vars abstraherande tendens gör innehållet diffust. Intrycket är att texterna riktar sig till studerande på universitetsnivå, inte till elever på grundskolan.

Staffan Kulneff nöjer sig dock inte med att punktera pompösa och ogripbara floskler. I boken beskriver han med övertygelse hur ett fungerande alternativ till dagens undervisning skulle kunna se ut.

Ett experiment i en högstadieklass gestaltas. Barnens innovative lärare formulerar om läroplanerna, främst genom att minska kunskapskraven så att de blir hanterbara.

Sedan låter han eleverna välja vilken nivå de vill ligga på i respektive ämne, samt ger dem stor frihet i att utforma skolsalen, vad gäller möbler och andra trivseldetaljer. Den sociala miljön får en familjär prägel, inte minst på så vis att föräldrar involveras på ett självklart sätt i verksamheten.

Visst är det en vision som visualiseras, men den baseras på konkretion och handfast enkelhet. Endast formalistiska paragrafryttare och byråkrater står till sist hindrande i vägen.