GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Sveriges dysterkvist har anammat lyckan

José González har gjort en existentialistisk familjeskildring som både fallerar och imponerar.
Publicerad 15 september 2021 • Uppdaterad 15 september 2021
José González.
José González.
Foto: NORA LOREK / TT
Singer/Songwriter

José González

Album: Local valley

Skivbolag: Imperial recordings/Playground

Fyra soloalbum på 18 år, reklamfilmer, briljanta covers, spelningar inför kungaparet, ett fyllt operahus i Sydney och Nobelceremonin et cetera. Den försynte göteborgaren José González framträder nästan som ett Coldplay på cv:t. Jag tror knappt vi förstår vilka bedrifter den här mannen ligger bakom.

“Local valley” är som titeln antyder inspelad i hans egen studio i sitt hus runt Hakefjorden. Och jo, det ligger ett gemytligt filter som inte riktigt har kunnat skönjas tidigare. En glad González med fågelsång i bakgrunden? Sveriges dysterkvist har anammat lyckan. För första gången har han skrivit låtar på både spanska, svenska och engelska och hans argentinska rötter är ständigt närvarande. En viss inspiration från Mali träder också fram här och där. På sätt och vis lyckas González vara en världsartist och alltid låta som sig själv, utan att tänja på sitt uttryck särskilt mycket.

Jag förstår såklart att González vill förnya sig, men den nya vändningen som präglar delar av albumet låter nästan ironisk ibland. När hans gamla grupp Junip återförenades 2010 och gjorde ett starkt och underskattat album i form av “Fields” blåste han nytt liv i sitt artisteri. Han tog sitt sound, spetsade till det fick, men behöll samma vemod och la på en skrapigt popfilter. På “Local valley” blir flera låtar ett lite skamset hopkok av electronica och hyllningslåtar till familjelivet. Pånyttfödelse i all ära, men låtar som “Lilla G”, “Tjomme” och “Swing” skulle ha stannat på idéstadiet. Laleh-covern “En stund på jorden”, om hennes bortgångna mor, funkar dock väldigt bra.

Om vi försöker glömma skamfläckarna en stund och fokusera på det typiskt gonzález-ska, så finns det en hop väldigt fina låtar. Visserligen inga stora överraskningar, men göteborgaren har en rytmkänsla i sitt gitarrplockande där han blandar svensk melankoli, Nick Drakes sensitivitet och bossa nova-ballader som väldigt få. Jag tror tåget har gått för att skapa en ny “Veneer”, men någon gång måste González göra ett stråkbeklätt album eller något ännu mer elektroniskt laddat. Jag tror att han har ett fantastisk album kvar i sig.

Fredrik SöderlundSkicka e-post
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.