Mikael Hermansson: Svensk biståndsvilja minskar – vad innebär det för vår framtida självbild?

När SOM-institutet strax efter midsommar i år presenterade ”Ingen anledning till oro” (SOM-antologi nr. 78) var det kapitlet med rubriken ”Biståndsviljan försvagas” av statsvetarna Ann-Marie Ekengren och Henrik Oscarsson, som bekräftade detta.

Att i egenskap av att vara ett välfärdsland ge utvecklingsländer bistånd har länge uppfattats som en del av en svensk självbild, något som närmast kan beskrivas som en djupt inlärd idé om oss själva. Det innebär dock inte att synen på biståndets storlek, till vilka det riktas eller för delen vad syftet sägs vara med detta bistånd inte har kunnat variera eller för den delen ifrågasättas.

Det Ekengren och Oscarsson visade i sin artikel var att ett rekordhögt antal av de som tillfrågades i SOM-undersökningen 2015 var positiva till bistånd till utvecklingsländer. Men redan året efter vände det och sedan dess har det gått utför med biståndsviljan.

2015 har beskrivits som ett omsvängningarnas år. Den pågående flyktingkatastrofen i Syrien fick omfattande följdverkningar för Europa. För svensk del innebar det att fler människor än någonsin tidigare sökte asyl i landet. Den ihållande debatt om flyktingmottagandets nivåer som följde, blev startskottet för en omläggning av flyktingpolitiken. En majoritet i riksdagen ställde sig först bakom en begränsning av asylrätten och gav därefter grönt ljus för en restriktiv lagstiftning som uttryckligen sades ha som syfte att placera Sverige i EU:s bottenskick när det gällde mottagandets omfattning och villkor.

Detta har i olika sammanhang beskrivits som en konsekvens av en pågående ”konservativ vändning” där lag och ordning, svenska värderingar och familjens ställning fick större genomslag i debatten och opinionen. Denna vändning har också politiserat synen på Sveriges moraliska ansvar och engagemang i världen. Biståndsviljan är numera, som Ekengren och Oskarsson skriver ”… i stor utsträckning kopplad till ideologiska övertygelser såsom att ha hjärtat till vänster, vara generös i frågor som rör flyktingmottagning och att vara positiv till att satsa mer på ett miljövänligt samhälle”.

Det finns ännu människor som främst ser biståndet som en individuell och kollektiv plikt att ge och att dela med sig – vad som brukar kallas för ett altruistiskt motiv. Detta har traditionellt sett varit grundat i religiösa värderingar och/eller moraliska förpliktelser att hjälpa.

Härom veckan stod jag utanför ett av de många missionshus vars existens har satt sin prägel på norra Sjuhärad. I sak hade det inte varit annorlunda om jag besökt Issjöa missionshus i Småland eller stått med blicken fäst på den byggnad i Tollarp söder om Kristianstad som en gång i världen inrymde Sydsveriges äldsta och minsta missionsföreningar. Alla sådana lokala helgedomar kunde visserligen fungera som den sociala kontrollens övervakningstorn och bli hemvist för en självtillräcklig och inskränkt moralism. Men de erbjöd för många också genvägar till kunskap om världen samtidigt som de fungerade som portar till en annan förståelse av tillvaron.

Sverige under 1800-talet var missväxtens, fattigdomens och emigrationens land. Men inte bara. Landet var också hemvist för idéer om att individens och kollektivets omsorg om ”vår nästa” skulle omfatta människor av annan hudfärg, kultur och religion, vilket var frukten av en process som på bynivå var intimt förknippad med livet i de små missionshusen. Långt innan den så kallade ”Sverigebilden i världen” fick en egen myndighet fanns en självbild på plats som till varierande grad omfattade även det övernationella och gränslösa, formad av ”fostrande förpliktelser”. Detta är också träffande nog är titeln på historikern Malin Gregersens avhandling om representationer av ett missionsuppdrag i Sydindien under 1900-talets första hälft” (Lund 2010). Men trots den historiska betydelse som väckelserörelserna, arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen har haft, går det inte att blunda för det som Ekengren och Oskarsson noterar som påtagligt i vår samtid, nämligen att ”religiösa människor i Sverige skiljer inte längre ut sig på samma sätt som tidigare när det gäller högre grad av biståndsvilja”.

På goda grunder är den moderna biståndstanken politiskt sett kopplad till socialdemokratins långa regeringsinnehav. Men i förhållande till kyrkorna var den svenska arbetarrörelsen tvåa på bollen. Det var inte i förstamajtågen som biståndets uppmarsch inleddes, utan i små byar runt om i Sverige. Där växte ett globalt och altruistiskt världs- och självmedvetande tidigt fram, inte minst tack vare livet i missionshusen.

Som framgår i det nyutkomna storverket ”En svindlande uppgift: Sverige och biståndet 1945–1975” (Ordfront 2021) fann tidigt socialdemokrati och kyrka varandra i den gemensamma ambitionen att göra gott. Det går att se dessa folkrörelsers inflytande över den svenska självbilden som normativt. Att den framväxande svenska biståndspolitiken också hade att ta hänsyn till realpolitiska nödvändigheter sågs dock inte som ett hinder.

När Sverige efter andra världskriget ville hitta en roll i världspolitiken gav utvecklingsbiståndet en unik möjlighet. I det läget var det viktigt att pedagogiskt förklara för den egna befolkningen att ett välfärdsland hade en skyldighet att hjälpa andra som inte kommit lika långt en bit på vägen. Sverige var ett västland, agerade som ett sådant men förblev neutralt. Detta vägval minskade handlingsutrymmet. I ett avseende fanns dock en historisk fördel att exploatera, nämligen den relativa avsaknaden av ett kolonialt förflutet. Men som idéhistorikern Annika Berg och historikerna Urban Lundberg och Mattias Tydén skriver i förordet är ”… det förflutna aldrig obefläckat. Ett land som Sverige, som var integrerat i både det europeiska statssystemet och den globala ekonomin, kan inte ha en historia helt vid sidan av kolonialmakternas övergrepp, lika lite som det – i all sin neutralitet – har en historia helt vid sidan av världskrigens våldsspiral eller det kalla krigets alliansbildningar”.

Det statliga biståndsengagemanget hittade tidigt sina former i länder där det fanns positiva erfarenheter av det blågula – eller inga erfarenheter alls!”Det är lättare för en svensk att vinna förtroende i Indonesien eller Etiopien än för en holländare eller italienare i respektive områden”, skrev en svensk läroverksadjunkt i en skrift publicerad 1957 om svenskar i FN-tjänst.

Etiopien är för övrigt ett bra exempel på hur den statliga biståndstanken i vissa avseenden kommit att röra sig längs redan upptrampade stigar. Evangeliska Fosterlandsstiftelsen var med sina första missionärer på plats i landet redan 1866. Det är naturligtvis en milsvid skillnad mellan vad som tre män i tropikhatt kunde förmå – som det faktiskt var frågan om den gången – och vad ett lands biståndsmyndigheter kan medverka till. Det ”biståndsindustriella komplex” som byggdes upp under 60- och 70-talet blev unikt i sitt omfång.

Om missionen verkade i liten och konkret skala med allt från skolverksamhet till sjukvård, var svenska staten aldrig intresserad av annat än det största möjliga. Som författarna till ”En svindlande uppgift” skriver, hängde detta samman med att viljan att synas var politiskt överordnad. Hellre än att låta biståndsmiljarderna gå in i så kallade multilaterala organ valde Sverige bilaterala projekt. Volym gav legitimitet.

Berg, Lundberg och Tydén varnar dock för att ta den nationella hybris som ofta klistras på biståndet till intäkt för att den omfattande hjälpverksamheten skulle handla om att ”exportera en svensk modell” eller att etablera föreställningen om Sverige som den ”moraliska stormakten”. Sådan propaganda för författarna istället upp på kontot för den ”retoriska legitimeringen” av biståndet. I själva verket rådde andra stämningar: ”Studerar man praktiken ute i fält eller opinionsbildningen och politikens uppbyggnad ser det snarare ut som om biståndet syftade till att bearbeta ett svenskt mindervärdeskomplex”.

Mindervärdeskomplex eller ej, den inhemska kritiken av den svenska biståndspolitiken i allmänhet och enprocentsmålet i synnerhet har till stora delar utgått från biståndets nytta och effektivitet. Det har varit spridda skurar, den har haft sina ljusa stunder och den har av och till missat målet. Det faktum att enprocentsmålet går långt utöver FN:s riktmärke på 0,7 procent av BNP gör det samtidigt möjligt att kritisera biståndet utan att för den skull riskera att utmärka välfärdslandet Sverige negativt.

Den sortens argument spelar efter 2015 mindre roll. Det som har hänt och som inte minst framträder ur SOM-mätningarna är att biståndet i sig numera tycks vara av underordnad betydelse för nivån på biståndsviljan. Avgörande kan på goda grunder istället sägas vara den förändring som det ideologiska vindskiftet – den konservativa vändningen – lett till. Flyktingmotståndet har fått en i sammanhanget överordnad betydelse då det starkare än kritik av biståndet bidrar till att definiera vad som utmärker en politisk position till höger.

Kommer den nya vindriktningen att bestå? Vilka andra delar av den svenska självbilden kommer i så fall att utmanas härnäst?

Mikael Hermansson

Kulturskribent