Kultur

Svårläst thriller om hemliga vapenaffärer i 80-talets USA

Thriller Artikeln publicerades
Den amerikanska författaren Joan Didion har inspirerats av Iran-Contras-affären i sin senaste bok.
Foto: Atlas förlag
Den amerikanska författaren Joan Didion har inspirerats av Iran-Contras-affären i sin senaste bok.

Joan Didions ”Det sista han ville” har av förlaget beskrivits som både rafflande och intelligent. Recensenten ÅM Hellman har svårt att komma in i berättelsen, och längtar istället efter filmen.

Det sista han ville

Roman

Författare: Joan Didion

Översättning: Ragnar Strömberg

Förlag: Atlas

Jag tror att sannolikheten för att ni som läser detta vet vem Joan Didion är, är mer än hyfsat stor. Ändå kan det vara av betydelse att berätta, eller påminna om hennes ikoniska inflytande som journalist, essäist och författare under det sena 1900-talet. Ja, hennes relevans är pågående och även om hon med ålderns rätt slagit av på takten så är hon fortfarande aktiv som skribent i diverse tongivande tidskrifter. Trots att hon är genreöverskridande genomsyras författarskapet av hennes avmätta, distinkta, lätt ironiska men väldigt eleganta stil.

Det stora genombrottet för en större internationell publik kom med sorgeböckerna ”Ett år av magiskt tänkande” och ”Blå skymning”, men innan dess förknippades hon kanske framför allt med new journalism, som inte var någon rörelse utan mer en sammanfattning av hur journalister på 1960-talet skildrade amerikanska fenomen, liv, subkulturer, droger och politik genom deltagande och självreflektion. Didion skrev också tillsammans med sin make manus till en handfull filmer, bland annat ”Panik i Needle Park” med Al Pacino i huvudrollen.

Allt det här har betydelse för nyutgivningen av hennes roman ”Det sista han ville” från 1996. Den utspelas 1984, då den politiska journalisten Elena McMahon lämnar bevakningen av presidentkampanjen för att ta hand om sin pappa efter moderns död. Fadern är en åldrande fixare som håller på att insjukna i demens och Elena tar mer eller mindre motvilligt över hans skumraskaffärer som leder henne först till Costa Rica och sedan till en mindre karibisk ö där hon, som en annan amerikansk journalist uttrycker det – upptäcker att USA:s utrikespolitik är förknippad med hemligheter. Det är inte att spoila att säga att det handlar om vapenaffärer och romanen bygger löst på Iran-Contras-affären som jag är för gammal för att vara helt ovetande om, men för ung för att minnas tillräckligt med detaljer för att kunna urskilja likheter i romanintrigen.

Det är alltså en politisk thriller som av förlaget beskrivs som rafflande och intelligent, vilket får mig att undra om jag är Dummerjöns eller om detta är Kejsarens nya kläder?

För, visst är ”Det sista han ville” full av sceniska och smarta oneliners och visst kan det vara intressant, om man har fallenhet för narrativt nörderi att fundera över hur Elena McMahon liknar eller inte liknar Didions andra romanhjältinnor.

Men i slutändan är det såhär: jag kommer inte in i berättelsen. Jag vill så gärna, och när jag läser andra, uppenbart mycket smartare kritikers omdömen om den subtila undertonen som framkommer vid en andra läsning känner jag att jag längtar efter filmen. Som snart kommer på Netflix. Jag tänker att ett av de problem jag har med ”Det sista han ville” är just de sceniska beskrivningarna och kanske, kanske kommer jag tycka att berättelsen är både rafflande och intelligent som film, för trots en eventuell subtil underton, så kommer jag inte att läsa ”Det sista han ville” en andra gång. Det var svårt nog första gången.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.