Succéregissörens återkomst är ojämn men sevärd

Ett helgjutet ensemblespel, en respektlös lekfullhet direkt riktad mot publiken och ett mod att ta sig an gamla klassiker och göra dem relevanta. Det bär inte hela vägen den här gången, det ska sägas., men det är ett sevärt försök.

Det handlar om ”Cyrano de Bergerac”, Edmund Rostands ofta spelade pjäs från 1897 om den märklige Cyrano med den stora näsan, den flödande poesin och den skarpa värjan. Men det är inte originalet Alexander Mørk-Eidem sätter upp utan brittiske dramatikern Martin Crimps hyllade bearbetning som hade premiär i London 2019.

Det är fortfarande 1600-tal i Crimps version men rollfigurerna ser ut och talar som i vår egen tid, Cyranos eleganta alexandriner är förvandlade till spoken word- poesi. Svåröversatt säkert, men Magnus Lindman har gjort ett stort jobb ned till minsta komiska nödrim.

Anslaget är fint. Ensemblen har party på scenen och bjuder in publiken till det under tiden vi tar plats i salongen. Centrala är beatboxartisten Mattias Ümit Yilbar Norgren som skapar starka rytmer med mikrofonen tätt mot munnen och karaktären Lignière, en närmast konferencierliknande figur, spelad av Shebly Niavarani. Rolig, tempostark och med en suggestiv diktion skapar han ett scenrum vi alla blir en del av.

Sedan drar den kända historien i gång. Alexander Lycke gör ett starkt porträtt av Cyrano, utan konstgjord näsa (tack för det) men med ett komplex för det han tror är en fulhet. Hans kärlek till Roxane, utmärkt gestaltad av Josefin Asplund, är inte besvarad, hon älskar den vackre soldaten Christian, Lancelot Ncube agerar med lyhördhet och stark närvaro i den rollen.

Men Christian kan inte skriva de kärleksbrev som Roxane begär och den poetiskt begåvade Cyrano erbjuder sin hjälp.

I detta finns den grundkonflikt pjäsen kretsar kring; Roxane älskar den Christian som finns i breven, och förstår inte att det är Cyrano som skriver dem. Den ondskefulle De Guiche, militär befälhavare, en roll som skriven för Gerhard Hoberstorfers diaboliska kvaliteter, är också ute efter Roxane och sänder både Cyrano och Christian ut i slagfältet mot en trolig död.

Vad vill Alexander Mørk-Eidem säga? Ja, kanske något om utseendefixering och språkets kraft, det är teman som återkommer, men det är teman som skaver för lite, har för mycket drag av självklarheter i sig. Föreställningen lyckas inte skapa en stark spänning som lever under tre timmar. Det sprakar till ibland, då är det oemotståndligt, men tappar bort sig i långsamhet ibland. Det är inte en av Alexander Mørk-Eidems bästa föreställningar. Men, för att tala sportspråk, han har en hög lägstanivå.