GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Succéregissörens återkomst är ojämn men sevärd

Alexander Mørk-Eidem sätter upp en modern variant av Cyrano de Bergerac. Bitvis oemotståndlig, bitvis för långsam.
Teaterrecension • Publicerad 6 oktober 2021
Lancelot Ncube, Alexander Lycke och Josefin Asplund i Cyrano de Bergerac, succégissören Alexander Mørk-Eidems efterlängtade återkomst till Stockholms stadsteater.
Lancelot Ncube, Alexander Lycke och Josefin Asplund i Cyrano de Bergerac, succégissören Alexander Mørk-Eidems efterlängtade återkomst till Stockholms stadsteater.
Foto: Carl Thorborg
Teater

Cyrano de Bergerac

Av: Martin Crimp baserad på Edmond Rostands pjäs

Översättning: Magnus Lindman

Regi: Alexander Mørk-Eidem

Scenografi och kostym: Jenny Ljungberg

På scen: Josefin Asplund, Mattias Ümit Yilbar Norgren, Alexander Lycke, Lancelot Ncube, Shebly Niavarani med flera

Plats: Stockholms stadsteater

Längd: 2 timmar 40 minuter

Alexander Mørk-Eidems efterlängtade återkomst till Stockholms stadsteater, efter några år på Dramaten med blandade framgångar, bär på många av de kvaliteter vi har lärt oss att den norske regissörens uppsättningar ofta har:

Ett helgjutet ensemblespel, en respektlös lekfullhet direkt riktad mot publiken och ett mod att ta sig an gamla klassiker och göra dem relevanta. Det bär inte hela vägen den här gången, det ska sägas., men det är ett sevärt försök.

Det handlar om ”Cyrano de Bergerac”, Edmund Rostands ofta spelade pjäs från 1897 om den märklige Cyrano med den stora näsan, den flödande poesin och den skarpa värjan. Men det är inte originalet Alexander Mørk-Eidem sätter upp utan brittiske dramatikern Martin Crimps hyllade bearbetning som hade premiär i London 2019.

Det är fortfarande 1600-tal i Crimps version men rollfigurerna ser ut och talar som i vår egen tid, Cyranos eleganta alexandriner är förvandlade till spoken word- poesi. Svåröversatt säkert, men Magnus Lindman har gjort ett stort jobb ned till minsta komiska nödrim.

”Vad vill Alexander Mørk-Eidem säga? Ja, kanske något om utseendefixering och språkets kraft, det är teman som återkommer, men det är teman som skaver för lite, har för mycket drag av självklarheter i sig.”

Anslaget är fint. Ensemblen har party på scenen och bjuder in publiken till det under tiden vi tar plats i salongen. Centrala är beatboxartisten Mattias Ümit Yilbar Norgren som skapar starka rytmer med mikrofonen tätt mot munnen och karaktären Lignière, en närmast konferencierliknande figur, spelad av Shebly Niavarani. Rolig, tempostark och med en suggestiv diktion skapar han ett scenrum vi alla blir en del av.

Sedan drar den kända historien i gång. Alexander Lycke gör ett starkt porträtt av Cyrano, utan konstgjord näsa (tack för det) men med ett komplex för det han tror är en fulhet. Hans kärlek till Roxane, utmärkt gestaltad av Josefin Asplund, är inte besvarad, hon älskar den vackre soldaten Christian, Lancelot Ncube agerar med lyhördhet och stark närvaro i den rollen.

Men Christian kan inte skriva de kärleksbrev som Roxane begär och den poetiskt begåvade Cyrano erbjuder sin hjälp.

I detta finns den grundkonflikt pjäsen kretsar kring; Roxane älskar den Christian som finns i breven, och förstår inte att det är Cyrano som skriver dem. Den ondskefulle De Guiche, militär befälhavare, en roll som skriven för Gerhard Hoberstorfers diaboliska kvaliteter, är också ute efter Roxane och sänder både Cyrano och Christian ut i slagfältet mot en trolig död.

Vad vill Alexander Mørk-Eidem säga? Ja, kanske något om utseendefixering och språkets kraft, det är teman som återkommer, men det är teman som skaver för lite, har för mycket drag av självklarheter i sig. Föreställningen lyckas inte skapa en stark spänning som lever under tre timmar. Det sprakar till ibland, då är det oemotståndligt, men tappar bort sig i långsamhet ibland. Det är inte en av Alexander Mørk-Eidems bästa föreställningar. Men, för att tala sportspråk, han har en hög lägstanivå.

Stefan EklundSkicka e-post
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.