Stefan Eklund: Stefan Eklund: Visst får en litteraturkritiker använda sina känslor
Dagens litteraturkritik är i allt högre grad ett ”känslosvammel”. Ja, litteraturens framtid är hotad när den skyms av ”recensenternas samtal med sig själva.”
Den salvan avlossades nyligen av kritikern, journalisten och författaren Thomas Steinfeld i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
Har han rätt? Innefattar den falska intimiseringens tidevarv även litteraturkritiken?
Jag tycker inte det. Visst är det trist att läsa recensioner, och sådana finns, som mer handlar om kritikerns egna känslor inför ett verk än om verket självt. Det håller nog de flesta med om. Därvidlag slår Steinfeld in en tämligen öppen dörr.
Men kan inte en kritiker överhuvudtaget använda sin egen känslomässiga upplevelse av ett verk som ett redskap för analys? Nej, säger Thomas Steinfeld.
Jag tror personligen att kritiken vore fattigare utan den möjligheten.
”Kritikerns uppgift är att avtäcka verket med all sin kunskap om det och sedan dra sig undan.”
Två av de recensioner som Thomas Steinfeld citerade för att bevisa sin tes, han namngav dem inte men de är lätta att hitta med hjälp av citaten, var Therese Erikssons recension av Maja Lundes roman ”Przewalskis häst” i SvD (Eriksson stod själv för ett välformulerat svar till Steinfeld i SvD) och Anna Hallbergs recension av Arne Johnssons diktsamling ”Zoetrop” i DN.
Men just de här två texterna är, tycker jag, utmärkta exempel på hur en upplevd känsla, eller i Therese Erikssons fall snarare en välfunnen metafor för en känsla, hos kritikern växer till en analys, utifrån litteraturteoretiska kunskaper, som ger verket en självklar plats framför kritikern, inte bakom.
För det är viktigt. I det avseendet håller jag med Thomas Steinfeld. Kritikerns uppgift är att avtäcka verket med all sin kunskap om det och sedan dra sig undan. Jag, och flera med mig, har i olika sammanhang använt den bild av kritik som den franske författaren och filosofen Maurice Blanchot lånade av Martin Heidegger i texten ”Hur är det med kritiken?” (1963):
Dikten är en klocka upphängd i tomma luften. En okänslig stöt förmår att skaka klockan ”harmoniskt ända till missljud”, men ett lätt snöfall kan få klockan att vibrera. Och där har vi kanske kritikern, en smula snö, vars lätta beröring får dikten att träda fram, innan den (det vill säga kritikern) själv smälter bort.
Maurice Blanchot ställde i nämnda text också de frågor som alla kritiker bör ställa sig: Varför skulle kritiken vara nödvändig? Varför skulle inte verket kunna tala själv?
Är det frågor som omöjliggör det kritiska uppdraget?
Nej, men att skriva kritik, det är min erfarenhet, ja, kanske är det till och med en känsla, är att öva sig i det ofullständigas konst. Bakom en recension står alltid ett verk som är mer komplext än vad den kritiska texten förmår omfatta.
Med den insikten – att verket alltid är större än min egen recension – blir det lättare för mig som kritiker att få verket, Blanchots klocka, dikten, att träda fram för att sedan låta verket tala självt utan min egen vidare inblandning.
Har man andra ambitioner med sin kritiska verksamhet finns det journalistiska genrer mer lämpliga att söka sig till.
