Starkt gestaltad debutroman
Jag är väl sist på bollen med den här omtalade debutromanen som berättas utifrån de nordamerikanska urinvånarnas perspektiv. Pow wow kallas den traditionella ceremonin som samlar olika slags amerikanska urinvånare och Tommy Oranges roman är smart nog en episodroman som genom att gestalta olika perspektiv ändå närmar sig samma händelse – den stora årliga Pow wowen i Oklahoma.
Karaktärernas liv och öden flätas samman, både i romanens förflutna som nutid – och pekar mot det oundvikliga sammanträffandet.” Pow wow” inleds med en längre essäistisk text om indianer och deras historia, som i sig är läsvärd men som i sammanhanget känns som ett stilgrepp för att göra läsaren uppmärksam på de historiska, politiska och sociala underströmmarna. Jag är inte säker på att jag tycker att det behövs, och inledningen bleknade så fort de tolv olika karaktärerna stiger fram bland sidorna. Styrkan är gestaltningen om än, att vissa av de tolv karaktärernas röst är förväxlingsbara, och jag undrar om inte samma berättelse hade kunnat sägas med bara sex karaktärer?
Formen, att episodiskt framställa berättelsen genom olika perspektiv är något jag förknippar med en amerikansk berättartradition i allt från William Faulkner till Paul Thomas Andersons filmer. För att inte tala om att episodiskt berättande i princip är synonymt med tv-seriemanus, en genre där de amerikanska manusförfattarna också excellerar. Så, jag associerar till flera amerikanska författare och till berättelser som skickligt och gripande beskrivit olika minoritetsgrupper i USA. ”Pow wow” sällar sig till skickligheten, den är välskriven och episoderna gör att romanen är spännande trots dess långsamma reflekterande perspektiv. Jag ska också säga att jag nog längtat efter en publikt bredare underdoghistoria och att jag trott och hoppats att ”Pow wow” genom dess långa tid på olika renommerade boklistor och lovord från till exempel Barack Obama och Margaret Atwood, men jag tror att entusiasmen hos den amerikanska publiken mer handlar om att denna roman finns än dess innehåll, mer Tommy Oranges idé om att skriva the great (native) american novel, så är detta en debut med de skavanker förstlingsverk dras med. Därmed inte sagt att jag inte tycker att ”Pow wow” är läsvärd, tvärtom. Romanen är underhållande, välskriven och tänkvärd, men ganska förutsägbar. Och för Tommy Oranges skull hoppas jag att hypen inte blir hämmande, för detta är ett författarskap i vardande.
