Star Wars har nått vägs ände
Star Wars episod IX: The rise of Skywalker
I rollerna: Daisy Ridley, Adam Driver m fl
Regi: J. J. Abrams
Genre: Rymdopera
Först, korten på bordet. Jag älskar ”Star Wars”. Jag var åtta år när jag såg ”Stjärnornas krig” första gången, den 2 oktober 1984 i TV2. Jag minns det som igår. En världsomvälvande upplevelse av obeskrivligt häftig filmmagi. Efter det har hela mitt liv kretsat runt ”Star Wars”.
När sista kapitlet nu skrivs med ”Rise of Skywalker” är det alltså inte bara ”en ny Star Wars-film” för mig, utan slutet på en resa som började för nära fyra decennier sedan. Känslorna och förväntningarna är därefter. Och omdömet? Väldigt kluvet.
Å ena sidan levererar filmen enligt beställning: ett storslaget rymdäventyr som avslutar berättelsen. Å andra sidan imploderar den nästan under sin egen tyngd av intryck, action och plottrig intrig i rasande tempo som desperat försöker plocka nostalgipoäng.
Handlingen i korthet: Rey (Daisy Ridley) är på djungel-yoga-retreat för att träna på Kraften. Emo-Kylo Ren (Adam Driver) klurar fortfarande på om han vill döda eller omvända henne. Samtidigt omgrupperar rebellerna inför ett nytt akut hot från Kejsar Palpatine, som återvänt från de döda och på ytterst oklara grunder lyckats bygga universums största flotta.
J. J. Abrams (”Force awakens”) är tillbaka som ’safe card’ i registolen efter Rian Johnsons trotsiga ”Last Jedi”. Abrams har därmed att reda ut alla lösa trådar, introducera nya element och föra berättelsen framåt mot ett tillfredsställande klimax. En övermäktig uppgift, visar det sig, även om den initiala känslan av besvikelse i skrivande stund börjar ersättas av ett sug att se om filmen.
För visst finns här mycket att gilla. Nostalgivärdet. John Williams musik. Daisy Ridley i huvudrollen. Poe Damerons syrliga repliker. Lando Calrissians comeback. C-3POs…ja, C-3PO:ande. Abrams suveräna öga för visuell dynamik. Ett par lasersvärdsdueller och rymdstrider är magiskt snygga, vilket räddar filmen även när den mer liknar såpopera än rymdopera.
Säga vad man vill om George Lucas prequel-trilogi men den hade iallafall en tydlig röd tråd och genomtänkt dramatisk båge. Sedan Disney tog över är det enda tydliga att Star Wars blivit en produkt i deras företagsportfolio. Den välsminkade ytan kan inte dölja att manusen bygger på plagiat av idéer från originaltrilogin, hjälpligt sammanfogade med nödlösningar och efterhandskonstruktioner.
Allt jag ville var att ”Rise of Skywalker” skulle få mig att känna mig som åtta år igen. Istället fick den mig att känna mig som en 43 år gammal filmkritiker. Den må definieras som slutet på en saga, men mest av allt är den nog ett symptom på att ”Star Wars”, i sin nuvarande form, nått vägs ände.
