Sopranos-filmen tillför inget mer än glädjen att återvända till berättelsen
The many saints of Newark
I rollerna: Alessandro Nivola, Michael Gandolfini m fl
Regi: Alan Taylor
Åldersgräns: 15 år
Det börjar i moll på en dystert ljussatt kyrkogård. Långsamt glider kameran fram mellan minnesstenarna. I bakgrunden hörs ljudet av röster från några av dess begravda själar. En av dem tillhör Christopher Moltisanti (Michael Imperioli) vars igenkännbara stämma från andra sidan graven fungerar som filmens sporadiska ciceron och väcker ”Sopranos”-nostalgin till liv snabbare än du hinner säga ”Gabagool”.
2007 sändes det sista avsnittet av ”Sopranos”, en av världens bästa tv-serier, med ett chockartat avslut som på ett genialiskt sätt klippte navelsträngen till den sex säsonger långa familjekrönikan om maffiabossen Tony Soprano (framlidne James Gandolfini).
”The many saints of Newark”, vars undertitel ”A Sopranos story” signalerar fler potentiella långfilmer, är ingen fortsättning utan tar oss tillbaka till en slags början. Det är 1960-tal och Tony bara barnet i ett ambitiöst iscensatt New Jersey präglat av rasmotsättningar och kriminalitet. Här får vi möta personer och händelser som formar Tony på sina första steg in i den ljusskygga värld han senare skall komma att styra. Men i den här berättelsen är han ännu bara en sidofigur. Istället är det Cristophers pappa Dickie Moltisanti (Alessandro Nivola) som står i fokus.
Vad som nästan helt saknas jämfört med serien är den indirekta humorn, skarpt formulerad genom det plumpa vokabuläret hos obildade rollfigurer vars pisksnärtskvicka repliker svingades som slagträn. I ”Many saints of Newark” är dialogen främst ändamålsenlig och över lag är filmen mer återhållsam i sina uttryck.
””The many saints of Newark” fyller samma funktion som ”Downton Abbey”-filmen fast för ”Sopranos”-fantasterna; den tillför egentligen inget av större vikt mer än nöjet att återigen få vistas i dess specifika universum.”
Saknas gör också en aktör som motsvarar James Gandolfinis karisma, även om hela skådespelarensemblen gör en pålitlig insats. Hans verkliga son Michael Gandolfini imponerar som en tonårig version av sin bortgångna pappas gamla paradroll och fångar gester och uttryck med kuslig likhet.
”The many saints of Newark” fyller samma funktion som ”Downton Abbey”-filmen fast för ”Sopranos”-fantasterna; den tillför egentligen inget av större vikt mer än nöjet att återigen få vistas i dess specifika universum. Gott nog, kanske, men där originalserien var fullständigt briljant så har långfilmen onekligen mer karaktären av en ”Christmas special”.
