Sofia Hedmans diktsamling om sorg är som bäst när den blir konkret

Detta är hennes första lyriska verk och bytet av genre dikteras av ämnet. 2009 tar Sofia Hedmans dotter Tami sitt liv. Denna bok är en bearbetning av sorgen men också alla de obesvarade frågor och känslor som finns efter en sådan händelse.

Bland Tamis efterlämnade papper fanns en hel del dikter – bland annat den som givit boken dess titel – och Sofia Hedman varvar dessa med sina egna nyskrivna. Ämnesvalen är självklara men också nödvändiga och bärande genom hela sviten är skulden; vilka tecken missade mamman, vad kunde hon gjort? På det finns det naturligtvis inga svar men författaren synar frågan ur olika aspekter.

Många av dikterna rör sig mellan mikro- och makrokosmos. Svarta hål, gener, talordningar och naturens krafter, ur allt detta spirar eller föds författaren reflektioner som ofta leder tillbaka till verkets kärna; sorgen som aldrig lämnar.

Jag hade önskat en smula mer koncentration i dessa dikter, jag får intryck av muntliga anföranden – alls inte ointressanta – men de griper inte tag i mig.

Det gör däremot de dikter som inte väjer för sorgen, för skulden, för oförmågan att förstå. Då kan inte jag som läsare värja mig och författaren har hela min uppmärksamhet:

När du dog

uppstod ett hål

som alla miljarder

inte kan fylla

heter det till exempel i en dikt om överbefolkning. Och än tydligare är följande:

Ett bälte kan användas till så mycket

Det kan bära upp finbyxorna

eller markera midjan

få dig att se skärpt ut

Det kan stoppa blödningar

vid dödliga skador

rädda liv

en livrem

Det kan stoppa blodflödet

till hjärnan

och då är det

slut

Det konkreta och den överraskande vändpunkten är verktyg som fungerar alldeles utmärkt och jag hade gärna sett än mer av den varan.

Den här samlingen kan säkert få betydelse för andra i samma situation och för oss som vill förstå. Men det är i de rena sorgedikterna som dikten blir dikt i sin egen rätt.