Skrämmande och trovärdigt om en förälders mörkaste mardröm
Små katastrofer
Författare: Sarah Vaughan
Översättning: Johan Nilsson
Förlag: Albert Bonniers
Liz jobbar natt på akuten när en kvinna kommer in med sin bebis som har slagit i huvudet. Liz känner kvinnan från sin egen mammagrupp: Jess är en utåt sett exemplarisk trebarnsmamma med ett beundransvärt tålamod. Ändå har hennes dotter en skallfraktur, och hon lyckas inte på ett trovärdigt sätt förklara hur skadan har uppkommit.
”Sarah Vaughan kompletterar det klassiska spänningsdrivet med välregisserad diskbänksrealism.”
”Små katastrofer” kretsar envist runt Jess mörkaste mardrömmar: rädslan för att hon ska skada sitt barn och rädslan för att hon ska befinnas vara olämplig som förälder och därmed fråntas sitt barn. Båda hoten växer sig allt starkare och Jess börjar fatta alltmer irrationella beslut, samtidigt som Liz tvingas gå en omöjlig balansgång mellan olika lojaliteter och plågas av tilltagande tvivel på sitt eget och andras omdöme.
Sarah Vaughan kompletterar det klassiska spänningsdrivet med välregisserad diskbänksrealism. Interiörerna från Jess krisande familjeidyll är djupt sorgliga i sin detaljskärpa: byrån med de onaturligt perfekt vikta bebiskläderna, storebröderna som skrämt hukar över sina surfplattor i ”mysrummet”. Den verklighetsförankringen räddar boken från att haverera när intrigen till slut skruvas ett par varv för långt.
Allra mest trovärdig, och allra mest skrämmande, är boken när den levandegör känslan av maktlöshet inför ett otröstligt barn: en bottenlös ensamhet mitt i det som skulle ha blivit den mest villkorslösa gemenskapen.
