Skäringer väjer inte för mörkret

Mia Skäringer har no more fucks to give. Eller ja, ett enda då.

Sin nya show beskriver hon som en avstämning med sig själv, en kartläggning över var hon kommer ifrån, var hon vill och på vilka villkor. Den här dagen är det också som att hela Göteborg stannar upp för att lyssna. En kvart innan föreställningens start ringlar sig köerna till Scandinavium långt ner mot Korsvägen och den kvinnodominerade publiken trängs stressat för att komma in i arenan i tid.

Sedan #metoo vällde in över Sverige har hon framförallt blivit en av de mer självklara talespersonerna för jämställdhet och feminism. Samma ämnen som också getts mycket utrymme i hennes och Anna Mannheimers podcast, en av Sveriges populäraste.

Oavsett forum har Skäringer dessutom en förmåga att alltid tala med öppna ord. Utan förklädda, otillgängliga formuleringar. Värmlandsdialekten gör naturligtvis sitt, men i grund och botten handlar det mest om att hon vågar blotta sig själv. Hon ger sig in de mörkaste rummen och lyckas på något vis skapa både ljus och igenkänning.

Just detta sammanfattar också upplevelsen av denna första föreställning i Göteborg, av totalt tre. Här är det berättande som står i fokus. Inte scenkläderna och inte heller humorn.

Det är med andra ord inte fråga om en regelrätt skrattfest. Tvärtom är det mycket som gör ont på riktigt, även vid de tillfällen som de nu välkända karaktärerna Gulletussan och Tabita tar plats i strålkastarljuset. Sångnumren gör det lättare att andas, men energin lägger sig aldrig mer än så. Den ansamlas istället hos åhörarna som när de, efter showen, stegar ut över centrala Göteborg än en gång stoppar upp trafiken så att bilar, bussar och spårvagnar står i en enda röra vid Berzeliigatan.

Plötsligt är det många som väljer att inte väja för mörkret.