Linnéa Lindsköld: Serieskaparen som svindelkonstnär
Redan förra året kom Hanselmanns ”Livet är en jävla fest” där de svenska läsarna får stifta bekantskap med den deprimerade häxan Megg och hennes kattpojkvän Mogg. De bor ihop med Uggla, den något mer sansade i gänget. I konstellationen ingår även en av tidernas mest flippade figurer, Varulven Jones, en hedonist som aldrig tackar nej till ett piller och ett ligg. Gänget kan beskrivas som slackers, tjugofem år efter att det var trendigt. De närmar sig trettio och ägnar all tid åt att knarka, få tag på knark, festa, slappa och undvika ansvar. När Mogg i ”Bad gateway” försöker tigga pengar av sin pappa för att slippa söka jobb motiverar han det med att han behöver tid för att få fart på sin musikkarriär: ”Look, I make very complicated, visceral music that people aren’t really supposed to ’like’”. (Alltså, jag gör väldigt komplicerad intuitiv musik som det inte är meningen att folk ska ”gilla”.) De har ångest, är elaka och perverterade. Låter det hemskt? Det är det, men det är också fruktansvärt roligt. Andemeningen kan bäst beskrivas med Meggs ord: ”Skit i alla och allt”. Det är inte i första hand kärlek som håller ihop gruppen, utan snarare rädsla för varje typ av förändring.
”Han lurar in sina läsare med slapstickskämt, för att sedan slå till med skildringar av lidande och armod”
I uppföljaren skruvar Hanselmann upp ångestnivån. Verkligheten har kommit närmre och missbruket skildras i ett mer obarmhärtigt ljus. I de tidigare serierna sker berättandet främst genom lösryckta episoder. Här rör det sig i stället om längre berättelser där handlingar får konsekvenser. I en hjärtskärande sekvens tvingas Megg motvilligt att pantsätta de rollerblades som hon fått av sin missbrukande mor: ”My mother worked so hard for these… I think she like went without drugs to get them for me.” (Min mamma slet så hårt för att jag skulle få dem... Jag tror hon gick utan droger, typ.) Varulv Jones svarar: ”That’s a beautiful story, Megg. But we need money for drugs”. (Verkligen rörande, Megg. Men vi behöver pengar till droger.) Simon Hanselmann har i en längre intervju i tidskriften The Comics Journal sagt att han lurar in sina läsare med slapstickskämt, för att sedan slå till med skildringar av lidande och armod. Det blir tydligt i slutet av albumet när Megg åker hem för att ta hand om sin mamma. Mamman som är svårt märkt av missbruk berättar redan i bilen att hon skulle ta livet av sig om det inte vore för hundarna, men tillägger sen: ”Oh, and you of course. I would’ve done it years ago in the early 2000s… But I couldn’t do that to you”. (Ung: Ja, och för din skull såklart. Jag skulle ha gjort det för åratal sedan, i början av 2000-talet. Men jag kunde inte göra så mot dig.) I tre serierutor med bara Meggs ansikte lyckas Hanselmann skildra ett bottenlöst mörker. Hans teknik är förvillande enkel; genom att stanna kvar i situationer och låta tystnaden mellan figurer breda ut sig skildrar han hur tristess och ångest förlamar de som drabbas. Simon Hanselmann växte upp i Tasmanien i en miljö präglad av missbruk och psykisk sjukdom. Han är öppen med att Megg är hans alter ego, och serierna bygger till stor del på ett självbiografiskt material. I flera intervjuer har Hanselmann sagt att serieskapandet gör det möjligt för honom att bearbeta hemska upplevelser och i seriernas form skapa distans till dem.
”Hanselmann verkar i en tradition av alternativt serieskapande, där människans mörkare sidor utforskas på ett konstnärligt och humoristiskt vis.”
Hanselmanns värld befolkas av människor såväl som häxor, varulvar, vampyrer och talande djur. Men det går en skiljelinje mellan utseende och olika socialgrupper. Icke-människor är alla personer på samhällets botten, medan människorna är poliser, socialsekreterare och psykologer. De få gånger Varulv Jones är nykter avbildas han till exempel som en människoman istället för varg. Att huvudpersonerna inte framställs som människor bidrar paradoxalt nog till att läsaren känner mer för dem. Idag finns ett överflöd av detaljerade och deprimerande sanna berättelser om brott och utsatthet i böcker, poddar och på teve. Men dessa ”berättelser från verkligheten” är ofta exploaterande. Människors integritet sätts åt sidan bara för att storyn är smaskig. Att istället teckna berättelser om det svåra och det obehagliga, människans lägsta sidor, med andra än människor i huvudrollerna ökar förmågan till empati med figurerna.
Hanselmann verkar i en tradition av alternativt serieskapande, där människans mörkare sidor utforskas på ett konstnärligt och humoristiskt vis. Med alternativa serier brukar man mena serier som ges ut på mindre förlag och som behandlar vuxna teman som droger, psykisk sjukdom, sex och våld. Genren utvecklades under 1980-talet och kom till Sverige främst via den legendariske redaktören Horst Schröders utgivning av tidningar som ”Epix” och ”Pox”. Serierna mottogs med skepsis av kritiker såväl som porrmotståndare. Seriemediet blev under denna tidsperiod allt mer konstnärligt och experimentellt inriktat, samtidigt som en nymoraliserande våg i den offentliga debatten protesterade mot serier, videofilmer och rollspel. 1989 polisanmäldes ”Pox” och Schröder för olaga skildring av sexuellt våld i en rad serier. Bland de serieskapare vars verk anmäldes fanns Neil Gaiman, idag en världskänd författare, som åtalades för en serie baserad på en av de mer våldsamma delarna av Bibeln. Nämnas bör även amerikanskan Dori Seda som gick bort 1988. I hennes serier kombineras levda erfarenheter med påhittade historier om amoraliska karaktärer. Sedas serier om kvinnor som super och misslyckas med det som de tar sig för var före sin tid, hon hade passat perfekt in i dagens feministiska serievåg.
Frågan som ”Pox”-rättegången kom att handla om var huruvida de anklagade serierna kunde ses som konst eller ej. I ”konsten” finns det en större frihet att avbilda och uttrycka saker som i andra sammanhang kan framstå som anstötligt och omoraliskt. I länder som USA och Storbritannien, där tecknade serier setts som en del av masskulturen, har det varit vanligare med rättegångar mot mediet än i länder som Frankrike, där alternativa serier i stället har betraktats just som konst. Rättegången fick stor uppmärksamhet i media och bidrog i slutändan till att tecknade serier för vuxna blev diskuterade som konstverk. Men rättegången bidrog även till att utbudet av serier begränsades kraftigt. Detta eftersom Horst Schröder, på grund av de ekonomiska svårigheter och begränsade distributionsmöjligheter som följde på rättegången, fick lägga ner sina tidskrifter – trots att ”Pox” blev frikänd.
”Lösningen för den alternativa serietecknare som vill nå ut och sprida sina verk, utan att vänta på ett förlagskontrakt är att ge ut egengjorda tidningar, så kallade fansins.”
Sådär trettio år senare är det inte längre tecknade serier som utgör det främsta hotet mot den goda smaken i offentligheten. Den rollen har istället andra medier som twitter, standup och (än en gång) gangsterrap fått. Serier för vuxna har blivit ett hyllat medium i Sverige, med konstnärligt högutbildade serieskapare som i dag verkar i en mångfald av genrer. Men vid sidan av Galago för serietidningen som medium idag en tynande tillvaro. Lösningen för den alternativa serietecknare som vill nå ut och sprida sina verk, utan att vänta på ett förlagskontrakt är att ge ut egengjorda tidningar, så kallade fansins. Här finns en guldgruva för den läsare som lyckas nå fram till serieskaparnas egna distributionskanaler. Galagos före detta redaktör Mats Jonsson ger till exempel med oregelbundna intervaller ut tidningen ”Nej” på Lystring förlag. I denna behandlas ett skamfyllt minne från förr som inte tidigare avhandlats i hans digra självbiografiska karriär. Serieskaparen Hanna Petersson, som även gjort omslaget till Hanselmanns ”Livet är en jävla fest”, säljer fansinet ”Lokal radio” via sin Instagramsida. Där får läsaren inte bara en serie utan även en upplysande och rörande berättelse om Radio SMF, Trelleborgs närradiokanal. Ett tredje exempel är Moa Romanova, som succédebuterade med ”Alltid fucka upp” förra året. Den handlar om hennes relation till en ”känd tv-gubbe” som vill vara hennes mecenat. Hon gav sedan ut ett fansin om sin tid på USA-turné med bandet ShitKid, som bara gick att köpa på deras konserter.
Gemensamt för dessa serieskapare är att de hämtar material från sitt eget liv som sedan bearbetas och används som verktyg i deras konstnärskap. Autofiktion kallas denna genre, som även haft stort inflytande på skönlitteraturen under 2010-talet. Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”-svit är kanske det mest kända exemplet, men formen har blivit så pass vanlig att kulturskribenter börjat tröttnat på den moderna prosans ”jag-fixering”. Detta bör dock inte autofiktionen som sådan beskyllas för. Den är ett verktyg, resultatet beror på författarens skicklighet. Kritikern Emi-Simone Zawall ser läsarna och författarnas intresse för autofiktionen som ett sätt att ta kontroll över berättandet i en värld där alla ens vanor och konsumtionsmönster registreras: ”Litteraturen som det fria rum där människan tar avstånd från samhällets tryck” (SvD 2019-03-18).
”När Hanselmann säger att han ”svindlar” ihop olika småbitar av sorg till berättelser så blir serieskaparen en svindelkonstnär,”
För att återvända till Hanselmann så tar han personliga trauman, blandar med absurd komedi och skapar någonting helt igenom kompromisslöst. Varför tilltalar detta så många? Det är inte så enkelt som att han bara ”berättar om sitt liv”, i sådana fall hade vi alla varit framstående författare. Snarare är det så att Hanselman, i en autofiktiv anda, gör konst av sitt liv. I intervjun i ”The Comics Journal” sammanfattar han själv denna process: ”That’s what you do as a writer. You just take little disparate chunks of sadness and grift them together”. (Ung: Det är så man gör som författare. Man tar bara små klumpar med sorgliga saker och snor ihop dem.) Meningen är svåröversatt, ”grift” betyder ungefär att lura av någon pengar. När Hanselmann säger att han ”svindlar” ihop olika småbitar av sorg till berättelser så blir serieskaparen en svindelkonstnär, någon som lurar av livet dess konstnärliga kraft.
Linnéa Lindsköld
Kulturskribent och universitetslektor vid Bibliotekshögskolan
