Santigolds nya album är frustrerande spretigt

Hennes första album “Santogold” som släpptes 2008 bestod av renodlad pop med en bubblig och lättsam ton. De två efterföljande blev mer genreöverskridande, med inslag av bland annat dancehall och reggae. De behöll den övergripande lättsmälta poppen i grunden. Detta blir en stor kontrast till den tyngre, mörkare och mer elektroniska sidan hon nu visar i “Spirituals”.

Albumet börjar med den härliga låten “My horror”, innan skivan ordentligt djupdyker ner i det mörka. Musiken är minst sagt genreöverskridande, och låtarna har inslag av allt från punk, hiphop, folk och soul. Varje ny låt överraskar lyssnaren med ett nytt sound och nya influenser, vilket till en början är väldigt intresseväckande.

Santigold har en unik, gäll röst som stundvis påminner om en annan unik amerikansk sångerska, FKA Twigs. Santigold arbetar dessutom med många olika effekter, ekon och röstförvrängningar. Det kaosartade ljudlandskapet påminner stundvis om musikern Grimes.

Men ju fler låtar som spelas, och ju fler element som blandas in i röran, desto mer känns musiken varken särskilt behaglig eller intressant att lyssna på. Det är helt enkelt för ojämnt. Vid sina bästa stunder är musiken rätt häftig, som i “Nothing”. I de sämsta stunderna känns allt bara osammanhängande och krystat, som i “Shake”.

Sammantaget ballar albumet ur efter de första, betydligt bättre, låtarna. Under lyssningens gång väntar jag på att musiken ska frambringa några känslor, men i slutändan är jag bara irriterad och frustrerad. Den konstanta variationen och hoppen mellan genrer gör “Spirituals” alldeles för spretig.