Annons

Salman Rushdie skriver drabbande om knivdådet och våldets motkrafter

Salman Rushdies essäistiska memoarbok ”Kniv” är en uppgörelse med den man och de makter som velat döda honom och en kärleksförklaring till motkrafterna: Liv, Litteratur och Lust. Drabbande läsning, enligt Martin Lagerholm.
Recension • Publicerad 4 maj 2024 • Uppdaterad 8 maj 2024
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Självbiografi/essä

Kniv

Författare: Salman Rushdie

Översättare: Amanda Svensson

Förlag: Albert Bonniers

KnivSalman RushdieFoto: Rachel Eliza Griffiths

Många av oss minns tydligt den fatwa som Ayatollah Khomeini utfärdade mot Salman Rushdie 1989, i samband med utgivningen av hans snabbt vida kända/ökända roman ”Satansverserna”. Sedan dess har världsförfattaren levt med livvakter och tvingats bo på hemliga adresser, medan vi andra fått vänja oss vid återkommande mord och terror i islams namn. Ett särskilt rubrikskapande attentat drabbade just Rushdie inför ett scenframträdande i Chautauqua i staten New York en sommardag 2022. En radikaliserad 24-åring attackerade honom med kniv och sånär lyckades titulera sig mördare. Han fick dock slutligen nöja sig med femton knivhugg och författarens offrade högeröga. Det är nog fler än Rushdie själv som undrat: ”Varför nu, efter alla dessa år?” 33 år efter fatwan?

Frågorna är inledningsvis många i ”Kniv”, som ges ut simultant över hela världen och på svenska i Amanda Svenssons översättning. Vilka krafter ligger bakom en ung mans beslut att döda en fullkomlig främling, och därmed också förstöra sitt eget liv för alltid? I synnerhet som han enligt egen uppgift blott läst ”två ynka sidor av vad jag skrivit”? Rushdie nämner aldrig attentatsmannen vid namn, utan nöjer sig med att kalla honom A (som i Angriparen, Avrättaren och Arslet).

”Det är just den förmågan – att till skillnad från världens alla fundamentalister och extremister förhålla sig till livets absurditeter och brister med fördragsamhet, humor och fantasi – som präglar inte bara den här boken utan Rushdies hela författarskap.”
Annons

I bokens två block – ”Dödsängeln”, som berör själva dådet, sjukhusvistelsen och rehabiliteringen, och ”Livsängeln” om det fortsatta livet – bearbetar Rushdie själva händelseförloppet och filosoferar klarsynt om den rent kroppsliga intimiteten mellan offer och gärningsman som uppstår just med kniven som närstridsvapen.

Allt eftersom mynnar boken ut i en berättelse om tacksamhet och kärlek, ett slags traktat om den mänskliga friheten. Och på karakteristiskt vis binder Rushdie samman sitt privata öde med fria tankeanknytningar till världslitteraturen. Ja, hur många dolkar dyker det inte upp hos Shakespeare? Vips sitter man och läser en självbiografisk essä som i likhet med författarens romaner spränger ut i alla möjliga associationsbanor och tematiska spår. Det kunde ha varit litterärt slätstrukna memoarer, men Rushdie förenar elegant alla element med hjälp av sin följsamma prosa.

I en fiktiv dialog mellan Rushdie och hans angripare mot slutet av boken uppstår förstås inga insikter hos den hatfyllde unge attentatsmannen. Rushdies slutreplik sätter däremot fingret på problemet: ”Du försökte mörda eftersom du inte kunde skratta.” Och det är just den förmågan – att till skillnad från världens alla fundamentalister och extremister förhålla sig till livets absurditeter och brister med fördragsamhet, humor och fantasi – som präglar inte bara den här boken utan Rushdies hela författarskap. Denna djupt mänskliga hållning håller livets dörrar öppna för alla möjliga sorters människor, händelser och livsöden. Och utgör själva kvintessensen i författarens litterära gärning.

”Kniv” av Salman Rushdie
Martin LagerholmSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons