Sagan om pojken och kulturnatten
Hans pappa hade länge försökt få liv i honom, få honom att bli en sprallig, sprattlande pojke.
Han hade försökt med fotboll (0-0), med hockey (förlust i sudden) och basket (förlust).
– Kulturnatt, min pojke. Sade pappan. Vi går på kulturnatt.
Och det gjorde de. Det skulle väcka nytt liv i pojken.
De tittade i programmet.
– Du måste höra Lars Hägglund, sade pappan. Han bor i Borås och spelar piano runt om i hela världen. Har du hört honom någon gång?
Pojken nickade.
– Ja, svarade han.
Och då växte det ut långa pianofingrar på pojken.
– Du ljuger min pojke. Det får du inte.
De vandrade vidare. Pojken lite skamsen. Pappan lite ledsen.
Inne i biblioteket satt Jim Dine och berättade om en annan pojke. De lyssnade en stund.
– Är det kul? frågade pappan.
Pojken vågade inte svara.
De vimlade vidare, gick förbi kön till esteternas föreställning. Där bestämde de sig för att gå skilda vägar.
– Se och lyssna mycket nu, uppmanade pappan sin son.
Efter en stund möttes de utanför konstmuseet. Där spelade ett band bra musik.
– Såg du estradpoeterna, frågade pappan. De är riktigt duktiga på ord.
– Jag såg dem, svarade pojken.
Plötsligt växte det ut en göteborgsk ordvits ut munnen på pojken:
– Ada till Kal som varit på Ullevi. Hur gick det? De blev 0-0. Och va stod det i halvlek?”
Pappan tittade bort, svalde och suckade.
– Du ljuger min pojke. Du var inte och såg några estradpoeter.
Lite opera skulle nog friska upp, tänkte pappa. Och pojken stod med öppen mun (det såg ut som om han sjöng med) hela tiden medan tenor Tomas Lind sjöng.
Efter det sade pojken inget. Men det glimmade till i ögonvrån. Och de gick till Emma och gänget.
De lyssnade. Pappan frågade:
– Är det bra?
Pojken viskade ett ja.
Men inget växte ut, ordvitsarna var slut.
Och en trappa ner satt det också en tjej med cellon i hårt grepp. Och på Parkadens innescen stod det en tjej med fiolen klämd mellan hakan och axeln. Pojken gapade. (Det gjorde han plötsligt hela tiden).
– Pappa, sade han plötsligt. Heter det kultur för att det är roligt?
– ?
– Alltså, kul-tur.
– Ordvitsar du mig igen nu, min pojke?
– Nej.
Pappan log. Pojken log. Skrattade och tog ett skutt uppför trappan. Med programmet i högsta hugg. Än fanns det en hel del kultur att hinna med.
Han var på väg.
