Roligt men inte så läskigt på Backa
Färgen från yttre rymden
Var: Backa teater
Längd: ca 1 timme
Av: Emma Palmkvist, efter en novell av H.P. Lovecraft
Regi: Lars Melin
Skådespelare: Egon Ebbersten, Ylva Gallon, Eleftheria Gerofoka, Josefin Neldén, Ulf Rönnerstrand, Ove Wolf
Musik: Kristina Issa, Mats Nahlin, Agnes Åhlund
Scenografi: Maja Kall
Kostym: Karin Dahlström, Helena Arvidsson O’Byrne
Mask: Josefin Ekerås, Kerstin Olsen
Ljus: Christofer W Fogelberg, Daniel Goody
Ljud: Simeon Hillert, Jonas Redig
Dramaturg: Stefan Åkesson
Illustration: Ivar Martinsson
Färgen från yttre rymden är baserad på H.P. Lovecrafts skräcknovell ”Färg bortom tid och rum” från 1927. I novellen har en mystisk meteorit kraschat i samhället Arkham i slutet på 1800-talet. Inuti meteoriten finns något som bara kan beskrivas som en slags ondsint, oförklarlig kraft – en färg? – och snart börjar hemska saker hända.
I Emma Palmkvists bearbetning är det just färgen som står i fokus. Hur förklarar man en färg som går utanför det av fysikens lagar fastställda röd-gul-blå-spektret? Kanske är det ett nytt grundämne? Den nippriga forskaren, spelad av alltid lika skickliga Josefin Neldén, får snabbt storhetsvansinne, innan det istället bestäms att meteoriten och det mystiska den för med sig ska begravas under tjocka lager cement och glömmas bort. Nästan hundra år senare, på 1970-talet, ligger ett McDonalds på platsen där Egon Ebbersten – lovande praktikant från Teaterhögskolan i Malmö – nervöst glider runt på rullskridskor och serverar sina gäster. Det står klart att något mystiskt har uppenbarat sig i samhället och att färgen som omöjligt kan vara en färg har kommit tillbaka. I föreställningens roligaste scen rumlar nu en grupp vitplast-klädda forskare in och muttrar oförståeligt till varandra samtidigt som deras forskningsstation bubblar och kladdar och skummar i regnbågens alla färger. Snart bortträngs ämnet igen, tills den dyker upp igen i oktober 2021…
I Lars Melins regi blir skådespelarnas timing och komik enastående rolig. Maja Kalls rymliga och rörliga scenografi är smart, och musik, mask och kostym kul och välkomponerat. Det enda jag känner mig snuvad på i slutet är skräckinslagen. Det blir mycket pedagogiskt fokus kring grundfärgerna och fysik – påhittigt gjort när två vitklädda brottas i färgerna på en vit presenning och de på så sätt blandas – men föreställningen hade tjänat på att fokusera något mindre på det pedagogiska och något mer på det nervkittlande. Det må vara en barnpjäs, men lite mer läbbigheter hade föreställningen vunnit på. Den baseras på en skräcknovell, trots allt.
