Rina Sawayama representerar framtidens pop

Först ut på hennes andra album är starka ”Minor feelings”, där orden ”all these minor feelings are majorly getting me down” får extra tyngd och utökad betydelse då hon är född i Japan men uppvuxen i Storbritannien. Att det personliga är politiskt vet förstås Sawayama, som har Oxfordexamen i statsvetenskap, och vars ifrågasättande tweet ledde till regeländring hos brittiska musikprisgalor som numera tillåter personer bosatta i landet men utan medborgarskap att nomineras.

Om hon på den hyllade debuten ”SAWAYAMA” släppte fram sin inre, ilskna tonåring är det nu snarare sitt inre barn hon nu återfunnit och talar till, som vuxen, efter terapi. 32-åringen har också en ny blick på sin ensamstående mamma, som hyllas i ”Catch me in the air”, en blandning av The Coors och Madonna.

För två år sedan blandade hon sin R&B-pop med electro och nu metal, utan låta det minsta sökt eller ansträngd. Nu har även country inspirerat, framför allt i förhållande till berättandet. Det elektroniska finns kvar och hon har en tydlig preferens för nittiotal och nollnolltal, kryddat med en aning åttiotal. Titelspåret påminner om storslagenheten i ”A star is born”-låtarna, Lady Gaga möter Garbage i ”Monster” och det industriella anslaget hörs tydligast i ”Your age” som laddats med skivans vassaste gitarrer.

”This hell” är skivans tydligaste queeranthem, med musikalisk blinkning till Shania Twain, glamrock och humoristiska one-liners. En variant av skrattar bäst som skrattar sist. I den allvarligare, berättande countryballaden ”Send my love to John” märks inspirationen från Kasey Musgraves och Taylor Swift. I sången ber en till USA invandrade mor sin queera son om förlåtelse för sin oförmåga att acceptera honom.

Rina Sawayama beskriver sig som en maximal kompositör, och är med sitt nostalgiskt futuristiska och gränslösa förhållningssätt popens framtid. ”Hold the girl” erbjuder svärta och grubblerier, men också glädje och katharsis.